Lärarkandidaten och den stora lättnaden

"Som om fem kilo lättat från dina axlar"

så sa min fina Squirrel i går när jag kom hem till Göteborg

(jag tycker verkligen om att skriva "hem till Göteborg")

Lättnaden syns alltså

och den känns...

Jag kan tänka mig att jag inte har varit den roligaste att leva med sedan Dagen D, 

Dagen Då vi började skolan på riktigt, Dagen Då våra elever anlände.

Kan det vara så att Dagen V som i Vändning äntligen har kommit?

Det vore i så fall inte bara en lättnad, utan som att få en del av livet tillbaka. 

Hur jag än försöker dölja det så brottas jag dagligen med ångest

Mina skyhöga krav på mig själv förnekar sig inte

och det är ingen idé att försöka peppa mig

det blir bara värre...
Jag säger det inte högt
men inom mig skriker rösterna till svar

"Vad fan vet du om hur det är att vara jag?"

Ingen vet hur det är att vara jag

och inte vet jag hur det är att vara någon annan

men när det kommer till att vara jag

så innebär det att leva med en följeslagare

en skuggbild

alldeles omöjlig att skaka av sig.

Om någon vill prata ångest 
- och då menar jag verklig ångest -

varmt välkommen

det finns få områden som jag har bättre koll på ;-)

Eftersom ingenting har blivit bättre sedan Dagen D så bestämde jag mig för att gå till källan för svar. Jag behöver veta om jag kämpar förgäves, eller om det finns hopp för mig. Efter vad som ironiskt nog var min bästa lektion hittills bad jag en av mina lärare om en pratstund.

Jag frågade rakt ut om hur de ser på mig, min insats så här långt, min framtid, om jag är på rätt spår eller om de innerst inne funderar på om jag kanske skulle göra något helt annat.

Svaren jag fick tog jag med mig hem.

Bokstavligen.

För att jag blev tvingad.

På en rosa post-it-lapp bredvid sängen sitter de nu,

orden som beskriver mig, 

för det lovade jag, 

och jag håller faktiskt det jag lovar - inklusive löftet om att inte nedvärdera mig själv under resten av onsdagen...

Jag fick inte bara svar

jag fick den finaste komplimang man kan få i sammanhanget

och resten av dagen kände jag mig nästan lycklig :-)

Det återstår att se om jag kan sova mellan tisdag och onsdag

och hur snabbt hjärtat slår när jag vaknar till en ny dag - med nya lektioner

men än så länge känns det lugnt

lugnare än på mycket länge...

En känslomässig urladdning följs inte sällan av en fysisk reaktion

så jag blev inte förvånad när jag vaknade med en svullen hals och ett smällande huvud på torsdagen. Det var en mycket trött bussresenär som anlände i går kväll på Gyllene Heden.

En tyngd må ha fallit från mina axlar

men nu är frågan hur jag ska kunna hjälpa min nästa att skaka av sig sin....

Någon som är ganska bekymmerlös så länge som någon bara är hemma är den här lilla pussmunnen:

Det behövs inte mycket för att göra henne glad. Ny sand i lådan är en ren lycka :-)

Kanske kan en lugn och rofylld helg göra hela den här familjen gott... 

Jag önskar alla er där ute detsamma!