torsdag 29 juli 2010

Aldrig mer ett "vad-kan-jag-hjälpa-dig-med-jobb"!

Å andra sidan, vad ska jag med cykelhjälm till? Jag har ändå ingen cykel. Allra minst någon grön cykel.

Min första jobbvecka efter semestern är snart slut. Jag är trött men lycklig. Tänk vilken skillnad det är på att göra saker man gillar och saker man bara avskyr... Tänk hur fort tiden flyger fram när man får göra något som är kul!
Jag har jobbat med "mina" stolar hela veckan, slipat, målat, lackat, målat igen. Jag tycker det är så himla kul att jag glömmer bort tiden, och har därför jobbat över lite både i dag och i går :-)

Radion skvalar och jag står i målarrummet för mig själv och visslar. Ingen stör mig.
Det är så jag vill jobba, det är då jag mår som bäst. Musik, jag och lite hantverk... Helt underbart!

Dagarna i butiken kändes oändliga...
Jag avskydde att stå där, alltid redo att vara sura, stressade och missnöjda människor till lags, och dessutom bli betraktad som någon sorts andra klassens människa för att jag jobbade där jag jobbade. Jag stod omringad av kollegor med gedigen utbildning och yrkeserfarenhet från betydligt mer IQ-krävande arbeten, men vad hjälpte det? Vi blev ändå betraktade som dumma får......... Mitt ess i bakfickan var det faktum att jag förmodligen skulle kunna köra över de flesta av våra kunder om det kom till en verbal strid. Den egenskapen behövde jag lyckligtvis bara plocka fram vid ett par tillfällen... Men som jag sagt till alla utredare på vägen - när jag kände att jag ville döda människor, då var det verkligen dags att byta bana.

Och vilken skillnad det gör...

Nu hoppas jag bara att jag får vara kvar på enheten ett tag. Försäkringskassan har satt mars månad som mål för mig, att ta mig tillbaka till min gamla arbetsförmåga, så jag hoppas att jag åtminstone får vara kvar till dess.

I dag när jag gick hem kände jag en känsla som jag tror jag delar med ganska många där ute. En skön känsla av att det snart är helg :-) Nu för tiden är jag ledig på helgerna, och just den här helgen är även D ledig och hemma :-) Det blir en helg i medeltidens tecken, då det just nu pågår medeltidsdagar i denna medeltida stad. Ska gå och kolla in marknaden, pilbågsskyttet och menyn på "Glada Galten" med mera. Hade jag haft lite mer pengar så skulle jag även ha kollat in tornerspelen, men... det hela återkommer nästa år, och då kanske det ser lite roligare ut i plånboken :-)

tisdag 27 juli 2010

Jag säger (not Simon)

Jag målar en stol (färgen är mycket grön).
Jag har ingen halv melon på huvudet.
Jag kan inte dansa tango.
Jag kan inte dansa över huvud taget.
Jag har köpt en mycket stor och mycket vacker hallspegel.
Jag tycker inte om att titta i hallspegeln (men fickspegel på väggen var väl ingen bra idé).
Jag hade min sambo hemma i exakt ett dygn (hon kommer tillbaka på fredag).
Jag har fått träningsvärk i ryggen av att slipa (?).
Jag kan inte se filmer som Tom Cruise medverkar i (inte en enda).
Jag kommer snart att skapa etiketten "reklamplågor" för att jag måste.
Jag glömde kolla om de sålde billiga cykelhjälmar på Ica Maxi.
Jag har ett muminplåster på höger ringfinger.
Jag har fått ett remiss-svar (som jag väntat på i 17 månader).
Jag är välkommen till Psyk i Motala den nionde augusti.
Jag kommer att vara där i tid.



















Jag har inga problem med ramen.

lördag 24 juli 2010

Pusselbitar

1995... Trollvinter. En ny värld jag inte visste någonting om, en värld där jag önskade att det fanns någon mer som jag... och någonstans där ute fanns du. Först kom breven som rörde vid mitt hjärta, riktiga brev med frimärken på, handskrivna, sida upp sida ner. Jag lärde äntligen känna någon som var som jag...

Det tog några år innan jag hörde din röst. Jag blev förvånad över hur glad du lät, hur lätt du hade för att skratta, hur länge vi pratade, hur enkelt allting kändes... och när vi sedan träffades var det inga främlingar som stod inför varandra, trots att vi aldrig tidigare mötts.



















15 år senare delar vi så många minnen... Good times, bad times... och inte minst många mycket märkliga saker som vi alltid kommer att kunna skratta väldigt gott åt.... Allt vi varit i genom har förändrat oss. De här dagarna såg jag något som gjorde mig glad... jag såg dig starkare än någonsin, jag såg dig lycklig, stadig, lugn, harmonisk och robust - på det där bra sättet :-) Du har kommit så långt, och du ger mig så mycket hopp.

I mitt livspussel är du en ovärderlig bit...















2010... Trollsommar :-) Ett litet Pyre som inte ens är stilla när hon sover. Soliga dagar i skärgårdsidyll, kärlek i bröstet, solvarma bär i våra magar, en ny liten pusselbit som förgyller bilden :-)

Jag är trött när jag kommer hem, jag somnar raklång på soffan, blir liggande i timmar. D säger att det är okej, att jag har semester, att jag faktiskt får lov att inte göra någonting alls...

På måndag är det dags att börja jobba. Jag känner ingen ångest inför det. Jag är glad för de här dagarna, glad för allt jag hunnit med, glad för en sommar jag kan minnas med glädje...

...och för varje dag som går kommer vi närmare hösten. I går var luften så frisk, så sval, att jag började drömma. Jag vet att det inte är dags än, men när löven faller.... som Carola sjunger så vackert att t.o.m Martina Haag fäller en tår......
 

onsdag 14 juli 2010

AJ















Och jag är glad att Victoria är någon annanstans när Charlotte Perelli slaktar en av mina älsklingslåtar "River deep mountain high", en låt som bör framföras av Tina Turner och ingen annan.... Vad menar det där Perelli-våpet med "If I last you"????
Jag vet inte, och jag tänker inte ta reda på det.

Stängde av TV:n och tog en promenad i stället... satte mig i trädgården vid pilgrimscaféet och fick besök av en liten kelgris som hoppade upp i min famn :-)






















Pilgrimspisse :-)

Mysstunden tog dock slut när myggen upptäckte mig och började kalasa på mitt delikata blod. Gick hem via Vättern, såg nog tio kvällsbadare i det stilla vattnet.

En sån här kväll är det liksom oemotståndligt.... jag måste frossa i lite "Stolthet och Fördom" innan godnatt. Colin Firth-versionen of course :-)

...Mr Darcy...

Grattis Victoria - och tack för i går, Tor!

"Till skillnad från alla som klagade på kylan i vintras och som nu klagar på värmen har jag aldrig sagt ett ont ord om kylan, inte ens när det var som kallast, minus 20 i Stockholm dag efter dag. Den här feta kvava hettan däremot, allt stannar av, tankarna koagulerar.
Ingenting blir gjort"

Bodil Malmsten, underbara bloggen Finistere



















Bodil finns, Bodil förstår. Det räcker långt.


Gårdagen delades i olika delar. Den första delen var som så många dagar har varit nu, outhärdligt varm. Jag fick plötsligt en känsla av att jag skulle självantända vilken sekund som helst, så jag gjorde som man gör här - When in Rome - och tog på mig badkläder, badrock och flipflopade mig ner till vattnet, klev rakt i och kyldes till en hälsosammare temperatur. Det blåste ganska friskt, och simturen bjöd därför också några kalla, och troligtvis mindre hälsosamma, supar.

Gick hem lycklig, jag kunde alldeles själv, jag vågade, jag gjorde - något som för bara ett år sen hade varit en fullständig omöjlighet!

Jag bytte om och satte mig ute på gården och läste, lugnt och skönt, och lagom varmt i skuggan. Det hördes ett litet muller på avstånd, och jag som var livrädd för åska när jag var liten, kände mig nu bara lättad. Så kom han till slut, Tor... och trots att det bara varade några minuter så hann han med en hel del! En ruta i trapphuset slogs i kras och tre TV-kanaler dog.



















10 minuter tidigare satt jag här och åt melon i solen!

Jag önskade mer dunder, mer brak, mer regn framför allt, och det kom faktiskt lite senare på dagen. Underbart. Helt underbart. Under ett uppehåll tog jag en promenad för att uppleva den något svalare luften och framför allt - dofterna....

Sen på kvällen föll regnet sakta, och jag fick faktiskt stänga sovrumsfönstret en stund, då det började bli kallt! Men - i natt öppnade jag igen.

I dag händer nog inte så mycket... tvättdag, packdag. I morgon kör jag till Göteborg och hämtar upp mina favorittjejer - D och Pyret - och åker sen vidare upp till stugan på Hamburgö, något jag sett fram emot länge. Blir nog lite mer fart närmaste dagarna än det varit här, mina första semesterdagar. Jag har verkligen bara vilat och varit... Skillnaden på att vara ledig på riktigt och att vara sjukskriven är större än man kan tro. Som sjukskriven arbetslös måste jag hela tiden vara beredd på samtal och brev som kräver min omedelbara respons. Jag har inte varit ledig på riktigt på två år. Nu har jag två veckors riktig semester och det är en fantastisk känsla av total frihet!

Sist men så klart inte minst - Grattis på 33-årsdagen Victoria! I år får du förhoppningsvis göra nåt roligare än att sitta i folkdräkt och klappa i otakt ;-) Ombyte förnöjer, kan jag tro....

måndag 12 juli 2010

Helghetta

Nya värmerekord. Jag har nog redan antytt att jag inte tycker om det, att det gör mig extra trögtänkt... Men nu har jag äntligen kommit på det enda sättet att överleva dagar som den vi hade i går - i vattnet!

I lördags kom D från Göteborg med en av sina assistentkollegor och förstås brukaren för att fira några semesterdagar i vackra Vadstena. Jag ordnade lunch som serverades på vår innergård, och där ute var det inte bara smöret som höll på att smälta bort.... *puh*















Imma på linsen, tror jag!

Det var först på söndagen som min tröga hjärna äntligen värpte fram den briljanta tanken - gå å bada - och det var (om jag får säga det själv) förbaskat smart!! D och gänget ringde från det mysiga cafét nere vid vattnet, och jag gick dit, klämde ner en glass och sen - plums i plurret. Ljuvligt! Kan inte fatta att jag faktiskt bor så, att jag kan se hem från badet :-) Overkligt....

D badade också och fick plötsligt syn på något som simmade en bit ut i vattnet och vi trodde först att det var en krokodil. Jag är verkligen jätterädd för krokodiler (och ungefär tusen andra djur) och det finns faktiskt folk som släpper ut sina mindre mysiga husdjur i naturen eller spolar ner dem levande i toaletten och därför  KAN det finnas krokodiler precis överallt! Men nu var det ingen krokodil. Det var en mård, eller en iller eller nåt sånt, ni vet, avlångt gulligt djur med mjuk päls :-) Maudan, fick den heta, och jag simmade mot den, där den plaskade omkring och dök och var allmänt söt, och jag fick komma riktigt nära innan den simmade mot land, troligtvis för att den just precis hade fångat en liten firre :-)

När D & co gick för att inta lunch på en restaurant blev jag sittande på bryggan med en kvinna som jag hade pratat lite med medan jag badade. Det visade sig att vi bott på samma ställen i Göteborg och att hon flyttade hit fyra veckor innan vi flyttade hit, till samma gata. Vi satt där och pratade när två mycket bekanta gestalter närmade sig och min värmemisshandlade hjärna gjorde sitt bästa för att få i hop bilden. Där kom de söta fruarna Gran gående, som två strålande solar, och jag såg tydligen väldigt cool ut, men det beror som sagt på att jag inte KAN reagera eller agera normalt när temperaturen har gått över 30 grader. Jag blev så klart överlycklig och otroligt förvånad! Det visade sig att de tillbringat helgen i Gränna och sen passade på att göra en blixtvisit här :-) De blev också förvånade över att finna mig:

1: Utomhus
2: I badkläder
3. I samspråk med vilt främmande människa

De slog sig ner och fick stifta bekantskap med mina nya kompisar (Maudan kom förbi igen) och sen lyckades de modiga (V och jag) få ner badkrukorna (Främlingen och A) i vattnet.

En härlig dag, på alla sätt och vis....
Även om den också innebar slutet på fotbolls-VM....
Natten mellan brons och guldmatch drömde jag att stod på en bro i Göteborg och blåste i en vuvuzela. Det kan man om man vill tolka som ett tecken på att det nog är bra att VM är över.

Men jag kommer att sakna alla härliga fotbollsmatcher och det egentligen fullkomligt meningslösa snacket runt omkring! Vidrige Jidhe som överdriver sin mimik till max i försök att se smart och intresserad ut på samma gång (helt misslyckat varje gång) och tröga fotbollsspelare som ska stå där och veta bäst (öh....jag menar...... öööh..... alltså..... liksom......öööh...) och så den slemmiga bläckfisken Paul som tippat rätt inför Tysklands samtliga matcher, samt finalmatchen.












Men ärligt talat - vem behöver bläckfisk?
Se bara hur jag tippar och gör sen precis tvärtom - då vinner du. Garanterat.
Kanske jag får vara VM maskot om fyra år?

torsdag 8 juli 2010

Sommardagar!

Arbetsdagarna går fort... Men trots att jag bara är där två timmar om dagen så hinner jag göra en del. Jag slipar stolar, lackar lister, målar väggar, rensar ogräs, målar fönster... och känner hur otroligt mycket bättre jag mår av sådant arbete än det förbannade serviceyrket jag hittills varit förpassad till. Jag vill aldrig mer tillbaka till det. Aldrig!!!

Det är så skönt att få arbeta till radioskval, utan risk att bli avbruten av någon som irriterat rycker i mig och frågar "jobbar du här?" (nä, jag går omkring här gratis i kläder med företagslogga och namnskylt och prismärker varor för mitt höga nöjes skull!) och faktiskt få lov att fokusera på det jag gör och till och med få lov att göra färdigt det jag gör! Fantastiskt. Jag ser resultat av mitt arbete och det är helt underbart. Trevliga kollegor är alltid ett plus, och det har jag tack och lov aldrig behövt sakna :-)

D har varit ledig några dagar och vi har äntligen kunnat tillbringa lite tid tillsammans! I går åkte vi till Alvastra klosterruin när jag hade slutat jobba. Hon hade gjort i ordning kycklingsallad och fika, så vi slog oss ner i gräset och bara njöt av omgivningen och god mat :-)





































































Precis som på Jesu tid var människorna som levde i Alvastra Kloster inte så långa. Den här porten är ungefär i samma storlek som den ursprungliga entrén till Betlehemskyrkan.

I dag tog vi en promenad bort till Tycklingestranden.
Djuren på vägen dit ser ut att ha det ganska gott...

































En bonusbild speciellt till min lilla mamma :-)


Väl framme vid badplatsen tog jag så äntligen årets första dopp!















Och det var bara lite kallt i början. När jag skrikit av mig lite så kändes det faktiskt riktigt härligt :-)

tisdag 6 juli 2010

Nej nej nej!

När hundarna vänder i vattenbrynet och springer upp på land, då badar icke denna kruka!
















Hade behövt skutta i, då jag i dag har målat med mer än bara roller och pensel ;-)




















D mötte mig när jag slutat jobbet, och bad om ursäkt för att hon inte gjort finare mackor än så här:




















Vi åt vid vattnet, och fick information från en infödd att vinden just denna dag låg åt "fel" håll för den badsugne, den blåste in det typiskt iskalla Vätternvattnet mot stranden.
Bättre att vänta till en annan dag. En varmare dag. I dag är en underbart sval och härlig dag, enligt undertecknad.
















Efter att vi inte hade badat tog vi en promenad och hamnade i den vackra Lustgården, som hör till Pilgrimscafét. Här är det nästan gratis att fika, och så mysigt att bara sitta och filosofera en stund.






































Och sen tog vi oss äntligen in i Klosterkyrkan, som vi faktiskt inte hunnit vara i sen vi flyttade hit. Jag är så fascinerad av hur man utan moderna medel kunde bygga en kyrka som just Vadstena Klosterkyrka...




















...och jag tycker väldigt mycket om att gå in och sätta mig där en stund, precis som jag en gång i tiden fann lite lugn och ro i Lunds Domkyrka. Likheten mellan dessa två är flera. Bland annat doften. Den råa doften av sten som jag tycker så mycket om. Svalkan, rymden, lugnet, den enkla skönheten.




















I dag, som alltid, tände jag ett ljus för någon som fattas.
 Jag vet inte om det spelar någon roll, men det känns ändå bra att göra...

måndag 5 juli 2010

Högtryck

Jo, alltså, det är så här.... Jag avskyr högsommarvärme. Avskyr.
När Helvetet slog upp sina portar i lördags och släppte ut sin hetta över Sverige, då kunde jag knappt andas. En sådan rörelse som att lyfta vattenglaset från bordet och föra det till munnen gjorde mig svettig.
Jag avskyr högsommarvärme. Avskyr.

Mina föräldrar kom, tillsammans med en god vän till familjen, och planen var att gå ut på lilla stan och uppleva "Sommarknäppen", loppis och marknad, men alltså... att promenera omkring i en värld utan syre... helt avskyvärt.

Min hjärna smälter när temperaturen går över 25 grader. Det är fruktansvärt. Jag slutar fungera. Och det ordnar inte upp sig förrän Helvetets portar stängs igen, framåt September någon gång, och luften åter igen går att andas, skärpan ställs in, hjulen börjar rulla. Vad jag gör fram till dess tar jag inget ansvar för.

Bröllopet är över. Fotbolls-VM går alldeles för fort mot sitt slut. Sommaren ska pågå länge till.

Jag är orolig...

Inte minst för det faktum att Tyskland verkar omöjliga att stoppa...
Spelarna i Tysklands landslag är längre, snabbare, starkare, fler... och laget verkar inte ha någon svag punkt. Det tycker jag är otäckt.

Om något verkar oklart
så är det säkert så

Dessutom verkar jag ha utlovat preimärdopp i Vättern i morgon.

fredag 2 juli 2010

"Komma ut"

Det händer att jag får frågan om när jag kom ut. Ha ha ha, skulle jag kunna svara.... Som om det är något man gör en gång och sen *puh* är det klart.
Ha ha ha.

Jag kan berätta att jag kom ut första gången när jag var 19 år, men hur många gånger efter det.....? Ingen aning.
I nästan alla nya sammanhang måste jag ta snabba beslut. Säga det nu? Säga det sen? Inte säga nåt alls? Måste frisören veta? Grannen? Bostadsförmedlaren? Bilmekanikern? Läkaren? Arbetsförmedlaren?

Nu är det dags igen. Ny arbetsplats, bara nya människor. De vanliga frågorna om var man kommer i från och naturligtvis om jag bor ensam eller är sambo/gift.
Jag svarar att jag är sambo. Sen förbereder jag mig på följdfrågorna. Det kan bli "Vad gör din sambo?" vilket är en enklare fråga som skjuter på det brännande ögonblicket en liten stund, eller så blir det "Vad gör han/din pojkvän?"
Och då slår hjärtat hårt, snabbt, och jag måste ta ett beslut. Det borde bli enklare med åren, och det kanske det har blivit, men det blir aldrig så enkelt som jag skulle önska. Att det inte spelar någon som helst jävla roll. Att ingen bryr sig. Att jag är en människa med den underbara förmågan att älska, punkt. Fine.

Jag har lärt mig att inte göra en stor grej av det. Första åren var det så oerhört svårt att få ur sig Den Stora Hemligheten, och det skulle dras ut på in i det längsta. Jag gick in i samtalen som om det var mitt liv som stod på spel.

Acceptera mig eller skjut mig. Jag var livrädd...

Men det där finns bara i mitt huvud. Det är min egen rädsla. Under alla dessa år har jag inte råkat ut för någon som reagerat negativt eller vänt mig ryggen. Visst, det skvallras, och jag vet var det skvallras mest, men det har jag lärt mig att bara skratta åt.

Människor som betyder något för mig bryr sig inte det minsta om det faktum att jag faller för kvinnor, det enda som är viktigt är att den kvinna jag lever med är bra för mig, att vi är lyckliga tillsammans. Så självklart. Så enkelt. Det är inte märkligare än så. Ändå...

Ändå denna hjärtklappning, ändå denna rädsla. Den kommer förstås av alla år då jag gick och höll tyst om det som för mig själv kändes som en stor skam. I slutet av 80-talet, i min lilla by på ca 600 invånare, fanns det inga "såna". Det var bara jag. Och i Stockholm fanns Jonas Gardell. Och möjligtvis Eva Dahlgren. Men i min lilla värld fanns bara jag. Och i min värld fanns bara fördomar....

I går fick jag frågan från två av männen på min arbetsplats om jag bor ensam eller är sambo/gift. Jag sa att jag är sambo. Och att min sambo jobbar helger i Göteborg, varpå vi skojade om att vara gräsänka och på något sätt lyckades jag undgå "problemet" för en stund. Men när jag i dag stod och målade tillsammans med den ena mannen kom följdfrågan, "vad jobbar din pojkvän med?".

Samma känsla, varenda jävla gång. Som om huvudet ska sprängas. Som om hjärtat ska sluta slå. Fortfarande, efter alla dessa år. En kort stund av kall panik...

Jag sa: "Nu måste jag bara korrigera en sak först", och så sa jag att jag har flickvän och att hon jobbar som personlig assistent. Han stirrade frågande på mig. "Vad sa du nu?" frågade han, uppifrån sin stege, och jag kände mig ganska liten där jag satt på huk på golvet. "Flickvän" sa jag, varpå han svarade: "ja men vad sa du att hon jobbade med?"

:-) Rädslan bor i mitt eget huvud.

"Det där med att du har flickvän reagerar jag inte på det minsta", fortsatte han, "min ena dotter har också flickvän".
:-)

Jag klarade mig undan omedelbar avrättning den här gången också.
Jag vet att jag måste klara av några kollegor till, men på något sätt känns det lättare nu.
Jag är inte ensam längre.