måndag 28 mars 2011

Vill va, inte ha, Mr Darcy :-)

Jag vill ogärna citera Britney Spears, även om det nu faktiskt vore på sin plats, och jag vågar inte gå så långt som till Sofia Karlsson hur frestande det än är, så jag väljer att låna några kloka ord från min käre bror i stället... "På upptäcksfärd kan man inte gå fel".

Dagarna i Göteborg har varit de bästa på mycket länge...
Klockans visare har flyttats framåt, en timme försvann på mindre än en sekund, och jag tror jag fick en skjuts framåt i samma veva. Är ej ur led, men på väg mot ljusare tider. Så är det bestämt nu, punkt.

Lilla Pyret (som faktiskt har blivit ganska stor) har lärt sig säga mitt namn så bra, och lill-Norpan har i sin syster en mycket optimistisk och engagerad lärare, så hon är inte långt efter :-)  Pyret är ju redan lite min och i helgen kom Miss M fram till att Norpan har min hårfärg, så jag antar att jag är inblandad i något som jag kanske inte helt förstår (det där med blommor och bin har jag inte full koll på), men jag säger inte emot. Med tanke på kladdkakan i tre skikt à la Mr M så är jag med! ;-)

Om jag nu inte får leva i en välregisserad BBC-serie, om jag inte kan landa i rätt kön i rätt land i rätt århundrade med rätt ekonomi, där jag som belevad och välklädd gentleman färdas på min stolta springare mellan gods och gårdar i färd med att uppvakta vackra damer (givetvis med stråkar i bakgrunden) så får jag väl försöka gilla det läge jag har, och just nu är det lite enklare än vad det var för bara några veckor sen.

Jag ropar inte hej, men jag säger hejdå till en ovanligt lång och kall vinter, and bring on the spring, för fasen!

torsdag 24 mars 2011

Pantertanten partar på

We dance to the beat of bad kissers clicking teeth  (Robyn - We dance to the beat)
Body Talk
blir ett bra soundtrack när jag kör till Göteborg i morgon.














Och of course
lite Marit Bergman
"Baby baby dry your eyes
and tell the girls I´m back in town" *moahaha*













Jag har insett att det troligtvis blir två utekvällar i stället för en.
Och jag som inte har varit ute sen de där små skivorna började tillverkas.... vad heter de? Dc? Cd?

Den här helgen har jag längtat efter
av flera skäl...
Ett av de främsta är att jag ska pussa och krama världens sötaste tjej, vare sig hon vill eller inte, för jag har saknat henne hur mycket som helst :-) Vi ses snart, lilla Pyret, och då ska din mamma och jag damma av partydojorna och göra en viss tillställning högst osäker ;-)

Ha en bra helg gott folk! Det ska jag ha, tror jag bestämt :-)

onsdag 23 mars 2011

Bara att ta vad man vill ha. Om man är populär, alltså...

♪♫ Jag ska bli populär - jag ska bli populär ♪♫
(ni känner igen det va? Följ med in i den poetiska fortsättningen)
♫♪ Min kropp vill ha dig - tjejen - min kropp vill ha dig - tjejen ♪♫
♪♫ Jag får dig näääääär jaaag är populääääär ♪♫
(melodi - Oh mama/Kall som is)

Jag har ärligt talat inte hört vad den lille Saaten sjunger förrän nu, i dag, det är nåt med den där "engelskan", men eftersom jag sitter vid radion och jobbar större delen av dagarna har jag nu fått texten ganska klar för mig.
Vad kan man säga?
Att hans taskiga uttal nog är till en fördel när vi ska visa upp vår lille gullgosse för världen.
Det finns ingen tanke på att den där tjejen kanske inte alls vill ha honom??
Näää.....  silly me!

Jag måste nu när jag ändå är på banan få citera underbara J, en kille som är något så ovanligt som gay och begåvad med god smak ;-) 
Citat från timmarna innan den lille Saaten fick alldeles för många röster:

"Kommer väl som vanligt bli någon klinisk och perfekt konstruerad låt helt utan själ som vinner ikväll. Och så undrar alla svenskar sen varför låten kommer att komma på 23:e plats i finalen sen... :-) Ta in en mormor som spelar bastuba lite halvknackigt eller vadsomhelst för att ge låten lite hjärta :-)"

Tack J för att jag fick låna dina kloka ord, och tack för att du ger mig hopp i ett IQ-fritt land :-)

söndag 20 mars 2011

Vita toner

Jag vet inte hur många gånger jag gjort det här förut... skruvat bort kontakter, tejpat, spacklat, slipat, målat... och slutligen - den förlösande delen - ta bort tejpen och se resultatet, äntligen färdig... Well done.
Jag vet inte hur många väggar jag stått och rollat, men jag vet att jag gjort det med en annan känsla än den jag har nu...
Tidigare har jag haft så mycket gläjde och förväntan och planer inbakat i jobbet. Det har, precis som nu, oftast varit i inflyttningsfasen som jag har målat och det har aldrig känts som en jobbig grej, tvärtom.
Men nu.
Om jag får uttrycka mig en smula omoget, vilket jag får eftersom det är MIN blogg och JAG som bestämmer, så.... anledningen till att nu står och målar igen suger ärligt talat kamelpung.

Jag har aldrig tidigare behövt göra sånt här med ett blåslaget och förskrämt hjärta i kroppen.
Och aldrig tidigare har det känts så tungt och besvärligt att bära färgburkar, att klättra upp och ner, byta roller, sträcka sig, krypa på knä... aldrig tidigare har det gjort så ont i kroppen - för glädjen har gjort att jag inte ens har känt efter - och aldrig tidigare har det känts så jäkla långdraget och oändligt. Jag har jobbat hela helgen och är ännu inte färdig med första rummet.

Ett tomt rum, så när som på målargrejerna, och så jag.

Man hinner tänka en hel del.
Det är inte ens ett år sen jag målade vårt sovrum, när vårt nya liv i Vadstena precis hade börjat.
Jag hade inte en tanke på att jag snart skulle stå och måla väggarna i en egen lägenhet.
Nästa steg var ju att vi skulle flytta till ett hus på landet...
Inte fan var det att jag skulle flytta in på gamla mentalsjukhuset - ensam.
Jag försöker, med hjälp av mina favoritsångerskor, hitta en mening med det hela, försöker med alla medel att blanda in lite hopp och framtidstro i färgen, men kanske är det ingen tillfällighet att jag för första gången någonsin väljer vita väggar.
Om man ska se något positivt i den symboliken så får det väl vara nåt slags tabula rasa.
Tom tavla.
Blankt papper.
Eller som min största tröst skulle kunna säga
"Allt är ogjort, allt kan bli" (Bodil Malmsten - Priset på vatten i Finistère)

Och i det vita rummet sjunger Ane Brun:
"This will all be over soon"
och hänvisar till Gillian Welch som sjöng tröstande för henne, precis som Gillian sjöng för mig, sist det begav sig åt helvete med kärleken.
Rebecka Törnqvist målar som ingen annan en bild av ensamhet utan att blanda in hopplöshet.
Adele gör det omöjliga och sätter eld på regnet.

Det sista sinnet jag vill förlora, om jag av någon underlig anledning skulle få anledning att faktiskt välja, är hörseln.
Jag vore helt förlorad utan musik.

fredag 18 mars 2011

Gammalt och nytt från docksängsmålaren

Den här veckan har jag utökat arbetstiden med en timme per dag. Med en halvtimmes lunchrast blir mina arbetsdagar nu betydligt längre än tidigare. Det känns. Jag är ovanligt trött i kväll... och något frustrerad över det faktum att allt tar tid, att jag måste gå genom den här processen med babysteps. Jag får påminna mig om vetenskapliga fakta, att den typ av depression jag drabbats av faktiskt gör skada på hjärnan. Det går kanske aldrig att helt komma tillbaka till den jag en gång var, kanske får jag leva med vissa men av sjukdomen, och självklart måste jag acceptera detta, men jag är inte alltid okej med tanken.

Jag har i alla fall äntligen hittat tillbaka till lite arbetslust och skaparglädje igen, efter flera veckors stiltje på jobbet. Jag har inte kunnat koncentrera mig alls efter mitt fall i trappan, och mitt humör har varit väldigt svajigt. Men nu i veckan har jag målat den efterlängtade döskallesängen (som för evigt ska stå utställd på ame) och så har jag dekormålat en liten barnpall, och börjat skissa på en ny skapelse med riddartema :-)





Sen tror jag inte att jag har visat de här gamla godingarna:




Ame:s stadiga klippa Mamma M har sytt madrasser och bäddset, utan henne hade det varit bra trist ;-)

Trots vinterns plötsliga och oväntat kraftfulla comeback i morse så lyckades inte ens två decimeter snö gömma de vårkänslor som något oanat har poppat upp inom mig. Jag håller Adele till viss del ansvarig. Övrigt är nog bara helt vanlig (o)hederlig galenskap.

För faan, Viveka Andebratt, NU vill jag leeeva!

lördag 12 mars 2011

Bra gjort Sverige!

Jag är glad att mitt budskap nådde ut till befolkningen, tillräckligt många förstod vad som gällde och ringde INTE in och svarade på Bengtzings fråga! Tusen tack för det.
Vad heter såna där figurer man slår på, som faller i backen och sen studsar upp igen?? Ni vet vad jag menar. En sån är Linda Bengtzing. Och även Sanna Nielsen.
Man kan också jämföra med en kackerlacka, som man stampar och stampar på som aldrig dör, men så elak behöver man ju inte vara.
Det finns vissa artister som kommer tillbaka till melodifestivalen år efter år, helt övertygade om att "den här gången vinner jag", och så kanske de blandar lite kycklinggult från Carola och lite fläkt från samma stjärna och varför inte slänga in lite Lena Ph i gröten och så simsalabim har man skapat ett totalt fiasko.
De ger sig inte. De kommer alltid tillbaka.
I kväll vann den lille Saaten, precis som "alla" redan förutspått, och det är väl egentligen det bästa som kan hända vår kära melodifestival.
För den lille Saaten hade inte heller gett sig, utan kommit tillbaka år efter år, blandat lite Glenmark med Lili & Susie och gnällt nåt obegripligt på taskig engelska, men nu slipper vi det!!
Så tack svenska folket,
tusen tack
nu kanske man kan titta på tävlingen nästa år utan att behöva bli fullt så illamående och irriterad!

Ingenting, kan dock ta i från mig den glädje jag känner i dag, över att ha fått en fribiljett till något som jag tror kan bli en RIKTIG musikupplevelse... Operaföreställningen "Stolthet & Fördom", här på Vadstena Slott.
D och jag gick på en föreläsning, "Opera for Dummies" som var riktigt underhållande och givande :-) De åhörare som aldrig tidigare sett någon av Vadstena akademiens föreställningar fick en friplåt. Jag blev tillfrågad av "Corren" om jag var en operanörd, och svarade (helt ärligt) att nej, jag är en Austen-nörd. Vet inte om de citerar mig, men jag säger varsågod, jag bjuder på både ord och bild i dag!
För en fattiglapp som inte har överdrivet många ljusglimtar just nu kom det här fantastiskt lägligt.
Det som ligger närmast i framtiden känns i bland oöverstigligt. Att flytta till den stora ensamheten och tystnaden efter fyra år tillsammans med D... Jag behöver verkligen ha några roliga saker att se fram emot. Önskar att jag kunde ta med mig alla som jag vet skulle uppskatta det lika mycket som jag :-)

onsdag 9 mars 2011

Viktig information inför telefonröstningen

Bara några få dagar kvar till schlagerfinalen. Och jag vill bara säga till Linda Bengtzing (som är ett stort fan av min blogg och daglig läsare) att om folk ringer och röstar på ditt bidrag på lördag så är det enbart för att besvara din fråga "Är det fel på mig?". Jag har varit runt på stan och gjort en undersökning som visar att tittarna är ganska skadade av andra TV-program som ställer kluriga frågor som t ex "vilka färger ingår i Sveriges flagga" och "är det socker i sockerkaka", och så kan man vinna något fint om man ringer in det rätta svaret. Kort sagt - JA, Linda Bengtzing, svaret är JA, och tittarna ringer in på ditt nr för att bekräfta detta. Tyvärr finns inget tittarpris.
Tvärtom, det kan resultera i en smärre katastrof.
Hur som helst är jag övertygad om att en betydligt större och mer purjolöksdoftande katastrof är i antågande.


För att ge mina öron lite balsam efter de senaste veckornas ljudplågeri så skickade jag efter en skiva häromdan. Det är en lyx jag inte kan unna mig särskilt ofta, men Adele knockade mig från radion i torsdags med "Roll in the deep", och jag var bara tvungen att handla. I går gick jag ute med Charlie på gården och lyssnade samtidigt i genom cd:n "21" och kunde bara gratulera mig själv till ett riktigt lyckat köp. Jag behöver verkligen just den skivan, just här och just nu!


Jag har börjat flytta över lite grejer till min nya lya - "Hispan". Eftersom jag ska måla i de båda rummen innan jag flyttar in så kör jag i första hand bort sånt som jag kan ställa in i skåp eller sånt som ska ner i källaren. Jag tror att detta är artonde gången jag flyttar, eller så är det nittonde, men i vilket fall som helst så kan jag utifrån detta lätt konstatera att det finns roligare saker än att packa i hop sitt liv i lådor.
Det är en enda irriterande och energisugande röra just nu, och varje sak som kan packas upp och komma på rätt plats skänker mig en liten smula lugn.
En som kan konsten att ta det lugnt, i alla fall i bland, är den här:


Mappas lilla livsnjutare ♥

 


lördag 5 mars 2011

Högt över havet!


Första gången jag slog sönder något i vredesmod var jag elva år gammal och hade precis sett min favorit i melodifestivalen besegras av något så oerhört pinsamt som Kikki Danielsson........
Skithäftiga Pernilla Wahlgren och hennes vrååååålsnygga dansare blev bara fyra och jag gick genast in på toaletten, grät, tog min lyckoamulett ur fickan och drämde den i golvet. Den gick i småbitar, något jag också blev lite ledsen över, men vad hjälpte det? Kikki var fortfarande nr 1 i folkhemmet och Pernilla blev för evigt "hon som vrålade ett fyrstruket ciss".
Dansarna, förresten, alla jag diskuterade det hela med tyckte som jag - Vito var klart snyggast av bröderna Ingrosso och när det stod klart att Pernilla var i hop med Emilio så tyckte vi att alla att hon hade valt fel.
Med facit i hand..... kanske hade vi rätt?

1987 hände det ofattbara. Lotta Engbergs fyra bugg och en jävla cocacola ("spela freestyle med fräck musik" - den frasen ger mig fortfarande gåshud och inte av den bra sorten) VANN över Arja Saijonmaas helt underbara och numera legendariska låt "Högt över havet".
Jag och min rödhåriga barndomsvän gick runt med protestlistor på skolgården, vi tvingade folk i första klass att uttala en åsikt (rätt åsikt så klart), de som inte ens hade fått vara vakna och titta på festivalen, vi VÄGRADE acceptera att Arja inte vann. Det fanns dock flera blondiner i vår klass som tyckte att rätt låt hade vunnit, och detta krävde aktion.

För att visa vår avsky planerade vi in ett hemligt nummer i den show som var planerad till nästa föräldramöte. Det stod ett frågetecken längst ner på låtlistan, och vi avslöjade ingenting.
Efter skolan träffades vi, några tappra krigare, hemma hos mig och övade. Jag fick äran att totalt göra narr av Lotta Engberg själv, vi larvade oss så mycket vi bara kunde för att visa hur otroligt fel och pinsamt det var att vi skulle skicka i väg bugg o cola till E.S.C.
När vi sedan stod på skolans scen (scen och scen, vi stod framme vid svarta tavlan) och tog ut svängarna så mycket vi orkade för att förnedra Enberg så mycket vi bara kunde så blev resultatet ett fullkomligt fiasko.
Publiken älskade det.
Men inte på det sättet vi hade räknat med. De såg vårt nummer som en perfekt hyllning till dansbandsfjollan och hennes förbannade hulahula-kör, och de lovorade oss, till och med siade om en framtida karriär för undertecknad som scenartist...... De tyckte vi var såååååå duktiga.
De hade inte fattat nånting.
Och jag blev där och då smärtsamt medveten om att jag måste gå genom livet som ett missförstått geni.

En sann schlagerdrottning

Melodifestivalen engagerar mig fortfarande onödigt mycket. Jag slår inte sönder saker, men jag älskar att hata de flesta som kliver upp på scenen med siktet inställt på eurovision song contest :-)
De flesta människor verkar ha en åsikt, vare sig de kollar på tävlingen eller inte, vilket jag tycker är ganska fascinerande. Svenskarna är lite bleka annars, när det gäller engegemang, vilket förstås är jävligt tragiskt...

Jag anar hur det kommer att sluta på lördag i Globen, även om jag hoppas på mirakel! Det finns framför allt två tittargrupper som utgör jury i Sverige, och de är inte av samma åsikt som jag i det här fallet :-)
Hur som helst - jag vet vad som gör mig på bra humör när det kommer till musik, och när Panter-tanterna siktar mot dansgolven framåt sommaren så inte faan är det till tonerna av den lille Saaten!

onsdag 2 mars 2011

oOo balans

Oförutsägbar som en Lynchfilm.......
Skrattar och gråter, surar och gläds, svär gör jag oavsett......
Obalans
är ordet.

Någon dag kanske jag blir den där trygga lugna balanserade människan igen, den som folk ansåg sig kunna luta sig emot.
Eller så har jag aldrig varit någon sådan människa.
Mina måndagssamtal handlar mycket om att våga vara jag, mycket mera jag.
Stackars satar som måste stå ut med ännu mer av mig!
Jag vet inte om jag själv är så jävla sugen.
Men jag har förstått att det är det enda jag kan göra.
Jag har nära på anpassat i hjäl mig.

Det finns dock en balansgång här också. Jag vill absolut inte bli en odräglig egoistisk människa som enbart tänker på sig själv, och inte bryr sig ett dugg om vilka lik hon glatt skuttar över för att få allt som hon vill ha.
Jag vill inte bli en sådan människa som dag in, år ut lever efter devisen "nu ska jag tänka på mig själv för en gångs skull".

Att våga vara mera jag handlar nog mycket om gränser, det där som är så lätt att uttala, endast två stavelser och inga tje-ljud alls, men så förbannat svårt att lära sig.
Jag vet inte hur jag ska begränsa de där som har en förmåga att ta lite för mycket.
De som känner mig vet att jag har balettfötter. Det innebär att jag pointar, dvs jag sträcker min fötter i vinkel nedåt, med tårna i marken. Jag har tydligen alltid gjort så, jag var dessutom ett barn som oftast gick på tå och det har jag fortsatt med i vuxen ålder, i dubbel bemärkelse.
Alltså:
Jag har mycket svårt att sätta ner foten.

Den lilla energi jag har i min stora kropp går till att försörja andra... och så orkar jag inte ha det längre.

Så jag antar att det kan vara bra för mig att vara för mig själv ett tag, bo själv, bestämma själv, ta kontroll över allt.... Jag har gjort det förr och det har varit bra för mig.
Jag försöker tänka så, jag försöker blicka framåt med stark pannlampa på mig, men det är inte alltid lätt att lura sig själv.
Känslan innerst inne är lik förbannat sorg.

Därför tänker jag på mig själv för en gångs skull och bokar in möten med några av de allra bästa och ser fram emot att få vara där jag känner mig älskad och lycklig (och kanske en liten aning salongsberusad!)

Jag kan aldrig tacka nog för att jag har de vänner jag har ♥