Ärligt talat

Många ägnar sig i dessa dagar åt att arkivera det gamla
och gissa, hoppas och önska för det nya, det oskrivna.
Jag utgör inget undantag
Den här gången funderar jag över relationer
bekantskaper
vänner
nya och gamla
och vad man egentligen behöver här i livet...

För snart ett år sedan lämnade jag Vadstena på vinst och förlust
precis så som jag lämnade Göteborg för Vadstena
och kvitterade vinst
och kvitterade förlust

Ärligt talat så åkte jag till Helsingborg med inställningen 
att jag skulle försöka
verkligen försöka
att BLI någonting som jag skulle kunna leva av 
och komma tillbaka
äntligen
och eftersom man aldrig vet vad som väntar
så bestämde jag mig för att detta var målet
det enda målet
och jag tänkte 
för att trygga mig själv inför det som väntade
att jag åkte inte till Helsingborg för att skaffa vänner...

Jag är 38 nu, 
och vet att människor oftast tycker ganska bra om mig
när de väl lär känna mig
men känslan av det har jag inte lyckats vänja mig vid
den kommer nog aldrig att kännas självklar

Om man känner sig som en udda fågel
för att man växer upp som en udda fågel
som ingen bryr sig om att lära känna
utan det blir som det ofta blir när barn rangordnar sig
det finns alltid någon som anses svagare
och som kan hamna under en själv
och kring mig fanns det många som behövde någon svagare
och den svagare blev oftast jag.

Som 17-åring lämnade jag byn och var livrädd för att bli ensam
men det visade sig
att det fanns ett liv även för mig
Det visade sig också
att jag 20 år senare
skulle behöva hjälp med att bearbeta det jag aldrig pratat om
som fortfarande får mig att känna mig som
den udda fågeln.

Alltså 
jag räknade inte med att finna vänner i Helsingborg
men jag lämnar snart den staden
med vänskaplig högvinst
Det är märkligt hur man kan känna så snabbt
vem man kan lita på
vem som har förmåga att förstå
vem man kommer att sakna när allt är över.

Innan allt gick som det gick med mig
trodde jag att jag visste allt om det här med vänskap
betraktade den som något bestående och oföränderligt
jag trodde att vänskap var något konstant
men jag har lärt mig 
den där hårda tråkiga vägen
hur det egentligen fungerar...
Först genom att vara den som man inte orkade med
och nu genom att själv vara den som inte orkar.....
Det är nog bara så att jag måste välja 
och välja klokt

Vilka tar mer än de ger?

Jag förändras 
mina relationer förändras
och jag accepterar det
Den som lär känna mig i dag
lär inte känna samma människa
som den som lärde känna mig för tio år sedan
Den som lärde känna mig för tio år sedan
får försöka acceptera att jag inte är densamma
i dag
Min sjukdom har kostat mig mycket
jag blir aldrig densamma
min ork blir aldrig densamma
(och den var inte mycket att skryta med tidigare heller)
hjärnan tar de facto skada
och det gör ens relationer också

Jag vet inte vem jag är om ett år
eller om tio
jag vet inte vilka jag har med mig
för jag har trott så mycket
som visat sig vara fel
men jag har mig själv med mig på vägen
min kunskap
min människokännedom
och min magkänsla
och ärligt talat
vad mer behöver jag?

För några veckor sedan fick vi en uppgift i klassrummet
vi skulle kärleksbomba varandra
skriva en positiv sak om var och en omkring oss
lämna över vårt ord och säga det högt
och mottagaren skulle säga tack

Jag fick veta hur de andra ser mig
och jag fick bekräftat att jag ger det intryck jag vill ge
genom att få ord som "fördomsfri", "ödmjuk" och "empatisk" levererade till mig
Jag fick även ordet "stark"
och det tackar jag särskilt för
Det kanske inte alltid känns så
men jag påminner mig själv ganska ofta
(för att jag behöver det perspektivet)
jag påminner mig själv 
om var jag har varit 
och hur långt jag har gått 
med hjälp
-absolut-
men även med egen kraft
egen vilja
och eget mod

Jag tog en chans för ett år sedan
och sa "ja"
Nu ställs jag inför utmaningen att våga säga "nej".

För ärligt talat
mitt liv - mina beslut
ditt liv - dina beslut
i den mån vi får möjlighet att välja själva

om du av någon anledning vill välja bort mig
så finns både förståelse 
och acceptans inom mig
no hard feelings

Jag har lärt mig att gå vidare.
Det kan många gånger vara ett bättre alternativ
än att klamra sig fast vid sådant som inte längre existerar
och energitjuvar...
jag orkar bara inte...
jag har knappt energi till mig själv som det ser ut i dag!
Och till och med jag måste sätta gränser
när det kommer till att vara alla människor till lags

Enough

En gång var jag den som kämpade in i kaklet
som till varje pris skulle hålla kvar och hålla fast och övertyga
men jag har inte orken
jag har inte den motivationen
och jag har ärligt talat inte tid
dessutom
har jag nog ännu inte öppnat den sista guldkistan...

2012 är till ända
vinst och förlust
jag antar att 2013 
inte blir annorlunda
även om allt blir nytt

Gott Nytt År
önskar jag 
och vilket avstånd du än befinner dig på
så menar jag det
Gott Nytt År 
till er alla
men mest av allt till er som behöver extra styrka
som inte har det så lätt just nu
Till er önskar jag verkligen att jag kunde göra skillnad
det enda jag kan göra är att hoppas på det allra bästa...

Stor kram och tack för i år
hälsar
eder 
Prins Pia

Ps, Kanske ska ni passa på att rensa i facebooklistorna så här inför det nya året?
Ärligt talat - är ni säkra på att ni vill ha dem som de är?

Men mamma - du får lov att stanna kvar!

Du är ju trots allt min mor ;-)