fredag 20 februari 2015

Frukost med D

Vaknar halv tio av att D ringer och är pratsugen
vi pratar i två och en halv timme
sen behöver lilla Loppan blöjbyte och lunch

Vi bollar planer för Loppans 1-årsdag och dop
och när det känns som läget är under någorlunda kontroll
pratar vi i stället om livet som det ser ut just nu
relationer, diagnoser, tankar vs känslor
vad som är möjligt 
och inte

D och jag träffades 2007 
och jag var helt säker på att jag hittat hem
vi var verkligen lyckliga
och planerade livet tillsammans
vi hade ingen aning om hur svårt det skulle bli
och när jag pratar med henne i dag
så har hon uppenbarligen förträngt de svåraste delarna
Hon 
som levde med mig under den totala förmörkelsen
beskriver mig som en härlig person 
med värme, glädje och lättsamhet
och jag skrattar mer och mer hysteriskt åt allt hon säger
och känner att jag måste påminna henne om hur det faktiskt var

Hon tänker efter och säger till slut
"Ja, du var verkligen skitjobbig!
Ena dagen var du hur härlig som helst

och nästa var du verkligen skitjobbig!"
Jag skrattar fortfarande högt när hennes minne börjar fungera 
Hon har sett mig när jag mått fantastiskt
men också under min absolut värsta tid i livet

Jag är glad att hon ändå har kunnat glömma
att det trots allt är mig hon ringer till när hon behöver någon
att jag trots min svajighet
fortfarande är hennes närmaste
och jag är så obeskrivligt stolt och rörd 
över att just jag får vara Loppans gudmor
det är det största förtroendet av alla...
Jag blir också obeskrivligt stolt och rörd
när hon säger att hon ser
att jag är så mycket starkare i dag...

D är min motsats i mycket
det som framför allt skiljer oss åt
är att hon tänker för mycket
och jag tänker inte alls
när jag som mest skulle behöva det
Hon säger i dag det som jag själv har tänkt så mycket den senaste tiden
att jag kommer i alla fall inte att ångra mig på dödsbädden
för jag har vågat leva
jag har vågat det hon inte vågar
för att jag går på min känsla
där hon blir hindrad av sina tankar
jag vet inte vad som är att föredra
det hade säkert varit bra att ha tillgång till båda delar
men det verkar inte vara föränderligt
varken hon eller jag verkar kunna agera på något annat sätt
min svajighet får jag leva med
jag har liksom inte så mycket val
men jag kan knappast förvänta mig att någon annan ska orka med mig

Innan vi lägger på konstaterar vi det enda vi är helt säkra på 
att ingen har en jävla aning om vad som händer sen
sen finns inte
och ungefär fem dagar i veckan kan jag vila i det
två dagar i veckan är jag verkligen skitjobbig!











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar