Förbannade utseendefixerade ytliga värld........ :-(

AB

Omöjligt att sova.
Jag har ont och jag är arg...

Varför tittar jag på den så kallade melodifestivalen?
För att jag är född 74, the year of Waterloo.
För att jag var med när det hände, 1983, en av Sveriges starkaste och vackraste röster vann våra hjärtan
För att det i bland, om än väldigt sällan, händer någonting som verkligen berör mig. Caroline af Ugglas sjunger med sådan känsla att jag blir uppriktigt förälskad, och sen läser jag om hur hälften av svenska folket "rasar" mot det faktum att hon inte gör sig till, att hon inte försöker vara nån jävla dussinbrud, att hon är den hon är.

"Fan va ful du är", får hon höra.
"Va faan är det där för jävla mulltoa?" sa en av skolans "snygga" killar när han en dag fick syn på mig vid pingisbordet (jag ville bara vara med och spela rundpingis).

Ord gör ont.

Många ord gör mycket ont.

När man redan som liten får se hur folk med "rätt" utseende vinner fördelar i alla sammanhang, medan man själv får ta skit för att man inte är född med samma sorts yta, då kan man bli något förbittrad över hela den förbannade utseendefixering som råder i västvärlden. Avundsjuk? O ja. Varje gång jag påminns om att mitt utseende inte ger mig några som helst fördelar, oavsett hur begåvad jag anses vara på olika områden, och det är ungefär varje dag. Om utsidan inte får omgivningen att vilja lära känna mig, hur ska då insidan - hur den än ser ut - få en chans?

Jag har två stora problem med den så kallade melodifestivalen.

1. Jag har utseendekomplex. Svåra. Stavas Dysmorfofobi i min sjukjournal.

2. Jag har ett gott musiköra.

Det här gör att jag reagerar onödigt starkt när personer medverkar i musiktävlingar som "Idol" och den så kallade melodifestivalen, och vinner röster på sitt utseende utan att för den delen kunna sjunga en ren ton.

Åh, där sitter morsorna och k*tar upp sig i sofforna, vilken liten goding, honom ska vi ha....Saade det utseendefixerade folket och ringde sig svettiga för att få se samma show en gång till.

Oj, han duschar på scenen.

Oj, han slår sönder glas.

Så spektakulärt. Så starkt. Så moget. Man blir så..... så...... berörd. N O T

Jag blir enbart förbannad.
För det som händer är att ingenting händer. Ingenting förändras. Budskapet förblir detsamma.
Utseende före begåvning.

Tänk, Susan Boyle, med ovaxad överläpp och ett farligt BMI.
Juryn hånlog, publiken förberdde sig på att få skratta ut ännu en misslyckad Talang-deltagare.
Sen öppnade hon sin okyssta mun och än i dag kan folk inte riktigt förstå.

Hur kan hon, som ser ut så där, sjunga så rent och vackert?

Ett mysterium.

Paul Potts, med det olycksaliga namnet, skickade samma gåta från samma scen...

Hur är det möjligt?

Minns ni Milli Vanilli, sent 80-tal? Två "snygga" grabbar, alldeles för snygga för att inte få en välbetald karriär på scenen. Oj, kan ni inte sjunga?? Ni som är så snygga?? Vad gör vi då??? Jo, vi lånar så klart andra människors röster, människor som absolut inte är vackra nog för att sälja skivomslag, och så får ni se snygga ut, dansa och mima lite och tjäna feta miljoner.

Har ni hört de blonda grabbarna i Westlife sjunga? Nej, men ni har sett dem stå och röra på läpparna, och gunga lite på scenen och stirra djupt in i kameralinsen. Det räcker. KA-TJING!
Miljoner senare kan de låta håret falla och magen växa, framtiden är säkrad.
Så länge de inte försöker sig på en comeback, några år för sent. Jag pratar Modern Talking och Thomas Anders.

Jag såg en snutt av en dokumentär om Take That. Mark Owen berättar att han än i dag inte är helt säker på varför just han fick en plats i supergruppen. Han kunde inte sjunga, han kunde inte dansa.
"Kanske var det för att jag hade ett vackert leende", säger han och berättar vidare att han hade vunnit en tävling i just "vackraste leende".
Har ni hört Mark Owen sjunga? Man fick höra det i ovan nämnda program. Jösses...... Men den killen har i alla fall lite självinsikt. Det är värre med andra som tror sig vara musikaliskt begåvade på riktigt, enbart baserat på det faktum att de fötts med ett perfekt symmetriskt ansikte.

Idol-juryn slickar sig om läpparna när en ung snygg kille kliver in på audition och..... bryter sen i hop när mardrömmen besannas - han kan inte sjunga.
Samma Idol-jury gråter inombords när en begåvad sökande sjunger fantastiskt MEEEN.......
"du ser inte ut som en stjärna".
För säga vad man vill om det programmet. Juryn vet vad de talar om. De kan branschen.
Rösten betyder inget om du inte kan smälta tonårshjärtan (eller k*ta morsor) med blicken.

Det som gör mig så jävla förbannad är att den här tävlingen som härjar land och rike runt just nu fortfarande kallas för melodifestivalen.... när människor som inte kan ta en ren ton kvalificerar sig och går vidare.....

Döp om tävlingen till snyggast-på-scenen-festivalen
eller sänd hela evenemanget från radio.

Lyssna.
För i helvete - LYSSNA!

Och fundera över uttrycket "Beauty is only skin deep".

Varför kan jag inte bara skita i alltihop, byta kanal, stänga av, göra något annat?
För att jag har sett när det händer bra saker...
För att jag blir lycklig när Caroline af Ugglas gör det hon gör och inte tar till sig av vad mindre begåvade människor säger.

Och för att jag önskar att jag kunde vara precis som hon....