Vita toner

Jag vet inte hur många gånger jag gjort det här förut... skruvat bort kontakter, tejpat, spacklat, slipat, målat... och slutligen - den förlösande delen - ta bort tejpen och se resultatet, äntligen färdig... Well done.
Jag vet inte hur många väggar jag stått och rollat, men jag vet att jag gjort det med en annan känsla än den jag har nu...
Tidigare har jag haft så mycket gläjde och förväntan och planer inbakat i jobbet. Det har, precis som nu, oftast varit i inflyttningsfasen som jag har målat och det har aldrig känts som en jobbig grej, tvärtom.
Men nu.
Om jag får uttrycka mig en smula omoget, vilket jag får eftersom det är MIN blogg och JAG som bestämmer, så.... anledningen till att nu står och målar igen suger ärligt talat kamelpung.

Jag har aldrig tidigare behövt göra sånt här med ett blåslaget och förskrämt hjärta i kroppen.
Och aldrig tidigare har det känts så tungt och besvärligt att bära färgburkar, att klättra upp och ner, byta roller, sträcka sig, krypa på knä... aldrig tidigare har det gjort så ont i kroppen - för glädjen har gjort att jag inte ens har känt efter - och aldrig tidigare har det känts så jäkla långdraget och oändligt. Jag har jobbat hela helgen och är ännu inte färdig med första rummet.

Ett tomt rum, så när som på målargrejerna, och så jag.

Man hinner tänka en hel del.
Det är inte ens ett år sen jag målade vårt sovrum, när vårt nya liv i Vadstena precis hade börjat.
Jag hade inte en tanke på att jag snart skulle stå och måla väggarna i en egen lägenhet.
Nästa steg var ju att vi skulle flytta till ett hus på landet...
Inte fan var det att jag skulle flytta in på gamla mentalsjukhuset - ensam.
Jag försöker, med hjälp av mina favoritsångerskor, hitta en mening med det hela, försöker med alla medel att blanda in lite hopp och framtidstro i färgen, men kanske är det ingen tillfällighet att jag för första gången någonsin väljer vita väggar.
Om man ska se något positivt i den symboliken så får det väl vara nåt slags tabula rasa.
Tom tavla.
Blankt papper.
Eller som min största tröst skulle kunna säga
"Allt är ogjort, allt kan bli" (Bodil Malmsten - Priset på vatten i Finistère)

Och i det vita rummet sjunger Ane Brun:
"This will all be over soon"
och hänvisar till Gillian Welch som sjöng tröstande för henne, precis som Gillian sjöng för mig, sist det begav sig åt helvete med kärleken.
Rebecka Törnqvist målar som ingen annan en bild av ensamhet utan att blanda in hopplöshet.
Adele gör det omöjliga och sätter eld på regnet.

Det sista sinnet jag vill förlora, om jag av någon underlig anledning skulle få anledning att faktiskt välja, är hörseln.
Jag vore helt förlorad utan musik.