Då var det dags igen....och igen....och igen......

One down - 22 to go.......
Okej, jag VET - det är ingen stor grej
men det är trots allt en grej
och framför allt för mig
trots att jag i år, när jag fyller 38, har varit outad halva mitt liv....
Jag var 19 år när jag äntligen vågade börja prata
om det som egentligen inte är en grej
men som ändå...... ni fattar.......
OM det skulle vara en grej för andra
så skiter väl jag i det (not - ty jag är en mycket känslig Snorkfröken för det mesta)
men jag behöver inte umgås med människor som inte är smartare än att de förstår
att det här
är en grej
för mig
och ingen annan :-)

Ny klass, nytt sammanhang, bara nya människor
samma sak om och om igen
Hej nummer ett vad heter du och var kommer du i från?
Det är klart att alla pratar om sig själva och var de bor och vad de har gjort innan
och hur deras eventuellla relationer ser ut och de som har barn berättar förstås om det.
Skånska brudar bräker på om sina gubbar och männen har förstås kärringar........
Och jag -
jag säger ingenting alls..........
I dag kom då frågan, tack och lov från en av de tjejer som jag känner mig mest bekväm med i klassen och har lätt för att prata med,
i dag kom frågan om hur jag bor när jag är i Göteborg på min praktik.
Jag blev som vanligt lite halvsvettig under ena armen och tog ett djupt andetag och tittade på henne och sa att det är ju själva fan att jag som snart är 40 fortfarande tycker att det här är lika jävla jobbigt!
Hon rörde inte en min när jag sa att jag bor hos min flickvän när jag är i Göteborg, utan hon berättade helt coolt att hon hade förstått det och tänkt fråga mig om det, eftersom jag var den enda i gruppen som inte sa något när de diskuterade sina gubbar :-)
Smart tjej som ser och hör mer än man tror - mina egna fördomar mot människor som gillar att prata mycket och som kan det där med att ta plats....

Jag VET att det inte är någon stor grej men jag tycker det är svårt att vara öppen och naturlig och babbla på när jag är i ett nytt sammanhang, människor jag inte känner, när det kommer till just familj och relationer, där andra så självklart kan berätta om hur de lever så låser det sig för mig. Jag vill inte vara "flatan" från första dagen i en ny klass eller på ett nytt jobb, jag vill att de ska lära känna mig som Pia först och främst.....

Så
det blev ett bra slut på skolveckan
slut
är ordet
jag är helt fullmatad av info
och fullkomligt slut i hela huvudet
(och resten av kroppen)
Jag har varit sjuk sedan dag ett och är inte helt återställd ännu
Jag har tragglat teori hela dagarna i skolan för att sedan fortsätta på olika trafiskolor på kvällarna
Jag har inte hunnit handla eller laga mat - knappt hunnit äta alls
Jag har inte hunnit packa upp i mitt lilla rum - där jag hittills endast befunnit mig för att sova
men jag är faktiskt riktigt glad över att vara här
jag är stolt över hur bra jag ändå har lyckats hänga med så här långt i skolan
och jag har haft förbaskat roligt - framför allt i min lilla bilgrupp när vi fått fria tyglar och gett oss ut på gatorna :-)

I kväll ska jag vara hemma, alldeles ensam hemma, jag ska försöka få ordning på mina papper
och sen ska jag dunsa ner i den stora soffan och äntligen:
inte göra ett jävla dugg :-)
Tidigt i morgon åker jag till Sötaste Squirrel
som dessvärre också har blivit sjuk
men får jag bara vila lite
(jag får vila lite)
så kommer jag att vara pigg nog att pyssla om :-)

Whiskas, om katten själv får välja.

Vi har den här veckan fått en ny deltagare på AME. Jag kände direkt att vi kanske inte kommer bli bästisar. En välsminkad, forcerande dam, snart 60, i stort behov av sällskap.
I dag tog vi fikapaus på en bänk ute i solen.
Hon frågade om jag hade kille. "Nej", sa jag. "Jaha, du är singel", sa hon då. "Nej, jag har tjej", förklarade jag snällt.
"Ja det är ju också ett liv" fick jag till svar.

"Kärringjävel". Sa jag. Inte.

Vidare berättade hon att hennes son hade en tjejkompis sen barndomen som plötsligt, ve och fasa, dök upp med sin flickvän. Sonen blev svårt chockad, och den ömma modern hade försökt förklara för sin son att alla har sitt, alla "väljer själva".

Jag meddelade damen i fråga att jag aldrig har valt, det kom ingen ängel ner till jorden och gav mig någon valmöjlighet....

"BOR ni i hop då?" frågade hon och verkade vilja ha till svar att "Nej, vi försöker undvika varandra så mycket det bara går".

"Ja ja, det där är väl ganska vanligt i dag", sa hon sen och jag orkade inte ens kommentera....

Med en sådan mor förstår jag att pojken blev chockad. Det kan inte ha förts vidare många upplysande samtal vid deras middagsbord....

Vid min högra sida, på bänken i solskenet, satt min handledare. Hon gav mig en varm klapp på armen och log mot mig innan hon reste sig och gick in.

Ord överflödiga.

"Komma ut"

Det händer att jag får frågan om när jag kom ut. Ha ha ha, skulle jag kunna svara.... Som om det är något man gör en gång och sen *puh* är det klart.
Ha ha ha.

Jag kan berätta att jag kom ut första gången när jag var 19 år, men hur många gånger efter det.....? Ingen aning.
I nästan alla nya sammanhang måste jag ta snabba beslut. Säga det nu? Säga det sen? Inte säga nåt alls? Måste frisören veta? Grannen? Bostadsförmedlaren? Bilmekanikern? Läkaren? Arbetsförmedlaren?

Nu är det dags igen. Ny arbetsplats, bara nya människor. De vanliga frågorna om var man kommer i från och naturligtvis om jag bor ensam eller är sambo/gift.
Jag svarar att jag är sambo. Sen förbereder jag mig på följdfrågorna. Det kan bli "Vad gör din sambo?" vilket är en enklare fråga som skjuter på det brännande ögonblicket en liten stund, eller så blir det "Vad gör han/din pojkvän?"
Och då slår hjärtat hårt, snabbt, och jag måste ta ett beslut. Det borde bli enklare med åren, och det kanske det har blivit, men det blir aldrig så enkelt som jag skulle önska. Att det inte spelar någon som helst jävla roll. Att ingen bryr sig. Att jag är en människa med den underbara förmågan att älska, punkt. Fine.

Jag har lärt mig att inte göra en stor grej av det. Första åren var det så oerhört svårt att få ur sig Den Stora Hemligheten, och det skulle dras ut på in i det längsta. Jag gick in i samtalen som om det var mitt liv som stod på spel.

Acceptera mig eller skjut mig. Jag var livrädd...

Men det där finns bara i mitt huvud. Det är min egen rädsla. Under alla dessa år har jag inte råkat ut för någon som reagerat negativt eller vänt mig ryggen. Visst, det skvallras, och jag vet var det skvallras mest, men det har jag lärt mig att bara skratta åt.

Människor som betyder något för mig bryr sig inte det minsta om det faktum att jag faller för kvinnor, det enda som är viktigt är att den kvinna jag lever med är bra för mig, att vi är lyckliga tillsammans. Så självklart. Så enkelt. Det är inte märkligare än så. Ändå...

Ändå denna hjärtklappning, ändå denna rädsla. Den kommer förstås av alla år då jag gick och höll tyst om det som för mig själv kändes som en stor skam. I slutet av 80-talet, i min lilla by på ca 600 invånare, fanns det inga "såna". Det var bara jag. Och i Stockholm fanns Jonas Gardell. Och möjligtvis Eva Dahlgren. Men i min lilla värld fanns bara jag. Och i min värld fanns bara fördomar....

I går fick jag frågan från två av männen på min arbetsplats om jag bor ensam eller är sambo/gift. Jag sa att jag är sambo. Och att min sambo jobbar helger i Göteborg, varpå vi skojade om att vara gräsänka och på något sätt lyckades jag undgå "problemet" för en stund. Men när jag i dag stod och målade tillsammans med den ena mannen kom följdfrågan, "vad jobbar din pojkvän med?".

Samma känsla, varenda jävla gång. Som om huvudet ska sprängas. Som om hjärtat ska sluta slå. Fortfarande, efter alla dessa år. En kort stund av kall panik...

Jag sa: "Nu måste jag bara korrigera en sak först", och så sa jag att jag har flickvän och att hon jobbar som personlig assistent. Han stirrade frågande på mig. "Vad sa du nu?" frågade han, uppifrån sin stege, och jag kände mig ganska liten där jag satt på huk på golvet. "Flickvän" sa jag, varpå han svarade: "ja men vad sa du att hon jobbade med?"

:-) Rädslan bor i mitt eget huvud.

"Det där med att du har flickvän reagerar jag inte på det minsta", fortsatte han, "min ena dotter har också flickvän".
:-)

Jag klarade mig undan omedelbar avrättning den här gången också.
Jag vet att jag måste klara av några kollegor till, men på något sätt känns det lättare nu.
Jag är inte ensam längre.