Helglängtan

Denna oändliga arbetsvecka
morgon efter morgon då jag inte tror att det är sant att klockan ringer REDAN
och trodde jag verkligen att Charlie skulle låta sig luras av vintertiden?
Hahahahahahaha!
Nå ja, Vadstena är vackert även klockan 4 på morgonen
och jag är glad för varje dag jag har Charlie i närheten
och inte går och letar efter henne i avloppsbrunnar och skorstenar
så jag går upp utan gnäll
hennes vilja
min lag
punkt.

Hittade förresten en bildserie från första tiden med Charlie.... och jag måste säga att det syntes redan då att hon inte riktigt är som alla andra ;-)

Och jag lovar, hon har fixat det där med öronen helt själv... 

Handläggarbyte på AF (fjärde på ett år) och ovisshet kring min arbetsträning... Fram till för femton minuter sedan så visste jag inte om jag skulle vara utan sysselsättning på måndag eller inte, men efter lite flashande med blåslampan hörde människan från AF äntligen av sig och gav mig året ut på AME.
Så sorry guys, jag hänger kvar ett tag till!

Snart helg, mycket efterlängtad sådan, då jag faktiskt bara ska vara hemma, själv, och förhoppningsvis ta igen lite förlorad sömn..... och fixa för nästa helg....... som är mer än efterlängtad  :-)

Lurar i vassen

Jag har verkligen extremt dåligt ansiktsminne
det är pinsamt och besvärligt och mycket opraktiskt
men så är det
Och detta har tydligen att göra med något slags trygghetshormon
som bland annat levereras via bröstmjölk
och som jag saknar...

I mina ådror
flyter ironi
om nu någon skulle undra

My Precious :-)

Men då och då
är jag ytterst allvarlig
som nu
Jag älskar Ane Bruns nya cd "It all starts with one"
trots att den levererades utan signatur
Ane Brun gör mig aldrig besviken..........

I dag var det slyröjning som gällde (igen)

allas favoritsyssla....
Jag hade tack o lov fått med mig mina hörlurar
och kunde lyssna in mig på nya skivan medan jag släpade runt på nedsågade träd och grenar...
Om jag hade tårar i ögonen
så ska ni veta att det var faktiskt riktigt starka vindar i dag...

Fortfarande en ganska så underbar arbetsmiljö....

Söta svanungar på besök :-)

Starka vindar gör min katt extra knäpp
Jag behöver inte en extra knäpp Charlie
Jag skulle däremot behöva sova om nätterna....

Sova? Vad är det? Kan man äta det?

Röjning pågår

♪♫ Jag är en fattig bonddräng ♪♫
    (men jag tuggar fan inte snus)

Okej, sämre arbetsmiljö kan man ha....

...men det är ett jäkla slitjobb.... allt ska röjas ner med hjälp av typ... nagelsaxar....

...för att slutligen hamna här:

och där till höger står min vän grepen :-)

Det kommer säkert att bli jättefint när det är klart.
Och jag kanske då har fått en antydan till biceps.
Men det är inte vad jag vill ägna resten av mitt liv åt.
Jag är så innerligt trött på att vara pank...

Hur som helst, när det kommer halvt oväntat och högst välkommet besök
så bjuder jag på kaffe (dock inte Gevalia - jag är skåneskadad)
och på Hispan är gofika det sista som prioriteras bort ;-)
Så - mor & far - skippa termosen i år är ni snälla och njut av lite nybryggt i stället!

Blå, blå...

...är kärleken (?)
eller i alla fall färgen på de blommor min handledare plockade till mig i dag. Och jag vet att han gjorde det med kärlek.

Många kramar, många fina ord, mycket värme att ta med mig på vägen.
Det mina handledare har gjort för mig det här året kommer jag aldrig att glömma.
Deras lyhördhet, förståelse och uppskattning har gjort mig till en starkare människa.
De har nämnt i bland, hur livrädd jag var när jag skulle börja... "och se på dig nu"...
Fågel Fenix börjar bli redo :-)

En tung dag samtidigt... vemodig... Ame har varit mitt andra hem och en stor del av mitt liv sen jag flyttade hit... Kommer bli tomt och jäkligt trist utan alla rappkäftade människor jag haft glädjen att lära känna :-)
When God closes a door, somewhere he opens a window.
Jag vet att allt ordnar sig.
Se bara på det här,
sista dagen går jag runt och kollar i lilla loppisavdelningen, och hittar det jag sökt efter i ett par månader nu, alldeles nyinkomna - helt perfekta till mitt badrum:

I stället för äckliga genomskinliga plastmuggar hittade jag två såna här fina muggar i porslin, i helt rätt färg, till helt rätt pris (5 kr) och nästan perfekt passform för hållarna :-)
Man får finna glädje i det lilla...

...och du ska få se att jag kan ro i land

"Från och med första juni står du på egna ben".
Så sade min handläggare på försäkringskassan i dag, vid vårt avslutningsmöte tillsammans med arbetsförmedlingen.
Oh My God...
Jag darrade till, men när orden fått sjunka in och jag gick ut därifrån kände jag mig nästan berusad.
Det är över nu.
Det är äntligen över.
I am psykfall No More!
På onsdag är jag en vanlig arbetssökande som ska skrivas in på arbetsförmedlingen
och det märkliga är
att jag inte känner någon ångest inför det...

För några år sen sa jag upp mig från mitt jobb där jag bara mådde sämre och sämre, men arbetsförmedlingen och a-kassan gjorde mig knappast friskare.... Till slut blev jag sjukskriven och har varit det sen dess.
Jag var inte beredd på det här när jag åkte till mötet i dag, jag hade fattat det som att jag skulle få någon form av "arbetslivsintroduktion" i fortsatt rehabsamverkan, men.... icke.

På egna ben (guldstjärna till alla som kan referera till rätt sångerska)
Jag borde egentligen ha reagerat med någon form av panik i det här läget, men i stället kände jag mig så lätt och lycklig och log så stort när jag gick ut i Motala att jag fick ta på mig mitt headset, och låtsas att jag lyssnade på något oerhört underhållande.
"Du har fixat det här, du har nått målet", sa handläggaren.
Ja. Och lite till. Jag har gått i mål utan medicin och en sambo fattigare.
Jag vet att livet som arbetssökande inte är någon picknick, men för mig, efter allt som varit, att få höra att jag är på ruta ett, att jag är med i matchen igen... det är stort.
Jag vet var jag är nu och jag vet var jag vill vara om ett år.
Tiden där emellan är min och jag ska investera så klokt jag kan.
Steg för steg (ny guldstjärnechans)

Halleluja

jag är frisk igen

vilken lättnad

Den masken som mitt hjärta tärde dog av övermättnad

Dock var det ej långt ifrån att den mig bragt på kyrkogården

Gud hjälpe den som får den

Gud hjälpe den som får den



Tack å Hej ... å Prosit

Mina dagar är räknade.
På tisdag säger jag hejdå till ame och min dagliga sociala dos.
Trist.
Vet inte vad som händer nu.
Invänta möten, träffa nya handläggare, hoppas på det bästa.
I slutrapporten från min nuvarande arbetsförmedlare kommer det att stå att jag är skör och att man inte får vara dum mot mig, typ.
Jag kanske borde ha en sån där tvättinstruktionslapp fastsydd i nacken med samma information.
Lägger detta till tatueringsidélistan.
(jo jag har en sån)
*sorry mamma*

De senaste dagarnas sitta och stirra-beteende är kanske inget att lägga in som en rutin,
men jag har upptäckt saker jag inte sett förrut.
Som t ex att min katt är dubbelgångare, dvs hon går både passgång och "vanlig" gång. Mest passgång, vilket tydligen inte är helt normalt? Men.... å andra sidan..... vad trodde jag?
En annan sak jag lagt märke till sen vi flyttade in här är att hon inte riktigt verkar tåla att jag nyser.
(nej, jag är inte allergisk, icke, nonono)
Kanske är det betongekot som stör henne,
för varje gång jag nyser så skäller hon på mig, t om när hon sover... hon tjattrar och smackar irriterat, det låter ungefär som när hon ser en smaskig pippikråka utanför fönstret.
Vad kan jag göra?
*sorry Charlie*

En annan sak:
När löven slog ut såg jag att det stora trädet utanför mitt köksfönster är en lönn.
Det är bara ett av skälen till att jag längtar efter hösten....
*sorry summerlööövers*

I morgon kommer en av mina allra närmaste och bästa hit, ena hälften av fruarna Gran, den äldre men kortare :-) 
Varmt välkommen fina vännen, jag ser verkligen fram emot att få vandra andra tankegångar en stund.

Sen vet inte jag varför, men jag kan inte kommentera min egen blogg längre....
Så Madde - jag hoppas du ser det här! Tusen tack för dina ord, jag är glad att vi har hittat varann här i IT-land, efter alla dessa år. Hoppas på att kunna träffas nån gång framöver när jag är i dina krokar, eller om du kommer hitåt. Du är också en kämpe, och som jag sagt förr, så underbart befriad från skönmåleri ;-) Stor kram till dig! Och snälla snälla du, sluta aldrig blogga!! :-)

Verkligheten väntar

Skarpt läge nu.
I morgon är det möte med min arbetsförmedlare och ame - platsen jag arbetstränar på. Det närmar sig maxtid och jag vet att jag inte kan hålla mig kvar så särskilt länge till... hade ändå hoppats på att få en månad till, absolut sista. Har dock haft en ganska dålig magkänsla inför det här mötet och oron visade sig vara befogad när jag redan i dag fick brev från Försäkringskassan att jag är kallad till möte på fredag där syftet är att avsluta min rehab. Då vet jag varför jag inte fått några positiva signaler senaste tiden, antagligen vet min handledare på ame att hon inte kan göra mer för mig nu. Så jag antar att jag slutar i nästa vecka då?
Och sen?
Ny handläggare på AF, ny handläggare på FK, ny arbetsplats förmodar jag, om möjligt ännu mindre pengar att leva på då jag inte längre får rehabpenning... Måste jag börja pendla nu? Vad gör jag då med min stackars katt som precis har vant sig vid att vara ute, jag kan fan inte ha henne ute från morgon till kväll?
Kan jag få spola fram tiden till dess att allt har löst sig och jag sitter i en härlig lägenhet i Göteborg där även Charlie kan leva och trivas?
Jag tycker inte om att inte ha koll
jag tycker inte om att inte veta
jag tycker inte om det här
alls

Gammalt och nytt från docksängsmålaren

Den här veckan har jag utökat arbetstiden med en timme per dag. Med en halvtimmes lunchrast blir mina arbetsdagar nu betydligt längre än tidigare. Det känns. Jag är ovanligt trött i kväll... och något frustrerad över det faktum att allt tar tid, att jag måste gå genom den här processen med babysteps. Jag får påminna mig om vetenskapliga fakta, att den typ av depression jag drabbats av faktiskt gör skada på hjärnan. Det går kanske aldrig att helt komma tillbaka till den jag en gång var, kanske får jag leva med vissa men av sjukdomen, och självklart måste jag acceptera detta, men jag är inte alltid okej med tanken.

Jag har i alla fall äntligen hittat tillbaka till lite arbetslust och skaparglädje igen, efter flera veckors stiltje på jobbet. Jag har inte kunnat koncentrera mig alls efter mitt fall i trappan, och mitt humör har varit väldigt svajigt. Men nu i veckan har jag målat den efterlängtade döskallesängen (som för evigt ska stå utställd på ame) och så har jag dekormålat en liten barnpall, och börjat skissa på en ny skapelse med riddartema :-)

Sen tror jag inte att jag har visat de här gamla godingarna:



Ame:s stadiga klippa Mamma M har sytt madrasser och bäddset, utan henne hade det varit bra trist ;-)

Trots vinterns plötsliga och oväntat kraftfulla comeback i morse så lyckades inte ens två decimeter snö gömma de vårkänslor som något oanat har poppat upp inom mig. Jag håller Adele till viss del ansvarig. Övrigt är nog bara helt vanlig (o)hederlig galenskap.

För faan, Viveka Andebratt, NU vill jag leeeva!

Cirkeln är inte sluten, den är bara snurrig

I dag var det möte på Försäkringskassan med min handläggare. Sist vi sågs var i juni, då jag skrevs in i Motala, och jag grät oavbrutet under det mötet :-) Hon konstaterade snabbt att jag mår bra mycket bättre i dag än vad jag gjorde då, och att AME har gjort mig väldigt gott. Min AF-handläggare var också med på mötet, vilket kändes bra för mig, då han verkligen har greppat vem jag är och vad jag behöver hjälp med. Synd att jag from måndag har en ny handläggare.... då blir det att dra min story än en gång...
Hur som helst, i dag var det mest en avstämning och en del info om framtiden, vad som händer med min ersättning osv.
Man får inte vara sjuk hur länge som helst, det vet vi alla. Dag 551 ska du vara tillbaka i sadeln, vare sig du är livrädd för hästar eller ej.
Jag är livrädd för hästar.
Man ska därför inte förvänta sig att jag någonsin kommer farande på nån vit springare.
Däremot har jag länge velat lära mig att cykla enhjuling.
Det kan vara svårt i en stad som enbart har kullerstensgator.

Senaste dagarna har varit något centrifuglika (är det ett ord som funkar?)
Illamående
är i alla fall ett av symptomen (drabbar så väl mage som huvud)
Men även om inte allting blir som man tror eller hoppas så kan det ändå bli ganska bra fast på ett helt annat sätt.
Så måste det vara.
För en dag ska jag lära mig cykla enhjuling.

Theme song of the day:
"One monkey don´t stop the show"
(Gillian Welch)

Och om någonting verkar snurrigt eller oklart när det gäller den här prinsen så beror det nog enbart på att det är så det är.
Tack för ert tålamod och på återseende.

En bra dag som blev en dålig dag och sen en ganska bra dag i alla fall.

Precis när jag hade skrivit klart förra inlägget började jag må illa, på ett sätt som jag minns att jag gjorde när jag började med Cymbalta. Jag la mig på soffan och kände hur ångesten började krypa i kroppen.
Jag blir så rädd för att den där känslan ska vara "jag", att det är så jag mår utan medicin... men jag försöker tänka att det bara är en omställning, att det är en tillfällig reaktion... det är svårt dock, när det händer.

Jag kände mest för att lägga mig i ett mörkt rum och stänga ute världen, men bet i hop och gick till jobbet, med tårar i ögonen. Stackars D undrade vad hon kunde göra för mig, men det finns ju inte så jäkla mycket att göra, mer än att faktiskt finnas... När jag skulle gå så bad jag henne i alla fall att följa mig till bilen, för jag ville inte känna mig så iakttagen som jag gör när jag går ensam.

På jobbet möttes jag av min fina förstående handledare och min underbara kollega som jag inte alls behöver förklara någonting för, som jag inte behöver låtsas inför, som låter mig vara precis som jag är.
Vi pratade, om allt och inget, och så småningom lättade det värsta. Jag behövde ha någonting att göra, annars kände jag händerna skaka, så jag satt och plockade med trasor som ska användas till vävning. Skickade ett sms till B-B och sa att dagen var skit, varpå denna fantastiska människa ringde och meddelade att hon var på väg. Vilka suveräna människor jag har omkring mig! B-B kom med sin härliga energi, en varm kram och en söt liten Birdie till mig! Vi fick prata en stund, och det var så skönt, för jag vet att hon förstår så mycket av det jag går i genom. Tack fina ni för att ni bryr er och finns där! Det betyder allt för mig!

Birdie

Charlie på äventyr

I dag var det dags för Charlies första veterinärbesök och vaccination. Hon protesterade högljutt i bilen, men skötte sig exemplariskt när vi väl var framme. Eftersom hon kliat sig en del i öronen sen hon kom till oss så passade vi på att fråga om det. Men veterinären hade aldrig sett så rena öron på en katt, så det var ingen fara. Dock undrade hon vad det var som satt utanpå öronen, och jag fick förklara det här med granen och kådan :-)
Stolta och nöjda åkte vi hem med vår pigga lilla guldklimp. Hon har sprungit runt och galopperat här hemma, men vilar nu på sin nya favoritplats - under fårpläden på D:s stol.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
D brukar ta med Charlie ut på en upptäcksfärd varje dag. Hon är så duktig på att gå i sele... Charlie alltså ;-)
Hon fräser dock åt alla katter hon möter, så jag misstänker att hon blir gatans skräck när hon får springa ut själv till våren!
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
I går gick jag ner på halva dosen Cymbalta. Har inte känt någon som helst skillnad, men det är väl för tidigt än att säga nåt... Drömde lika galet som vanligt i natt, fick åka omkring med Gudryn Schyman i hennes amerikanare och följa med på diverse mässor och seminarier. Hon var ett jädrans trevligt sällskap, nästan så att jag saknar henne nu!
På jobbet börjar vi komma i gång efter helgerna, även om det är ganska segt. Där saknas också någon som är ett jädrans trevligt sällskap. Kom tillbaka B-B!!
Jag vet inte hur länge jag själv får vara kvar på AME. Snart blir det möte med FK om framtiden och så ska jag få en ny handläggare på AF. Känns lite osäkert, men får väl försöka leva efter Too-Tickis devis:
"Allt är mycket osäkert just nu och det är just det som lugnar mig".  

 
 

Charlies första jul

Vi fasade för att det skulle bli så här:

Men i själva verket har det mest sett ut så här:

Den lugnaste, skönaste jul någonsin. D säger samma sak. Vi upplevde ingen panik, ingen hysteri, ingen stress. Vi tog det bara lugnt, lovade varandra att inte köpa dyra julklappar eftersom vi verkligen inte har råd med det i år, och det var i alla fall något som jag höll fast vid :-)


Vi bakade lite pepparkakor, för de vi bakade häromdan var plötsligt slut...
Vi slog in julklapparna som inhandlats dagen innan...
Vi åt älgstek i stället för skinka, helt perfekt...
En mycket gullig tomtenissa - min nyfunna vän B-B, kom förbi och lämnade en burk hembakade kakor, mums...
Vi låg i soffan och kollade på TV och tog det väldigt väldigt lugnt...

Framåt kvällen öppnade vi julklappar och Charlie lekte lyckligt med alla nya saker.
Det är nåt speciellt med julen och de yngsta i familjen :-)

Juldagen och annandagen är två av årets absolut bästa dagar enligt mig. Allt är liksom klart, det är bara att luta sig tillbaka, bläddra på TV:n, i böcker, i tidningar... och äta så mycket man bara orkar.

Jag tycker allvarligt synd om alla som tvingas upp och jobba tidigt på juldagen... Framför allt när det är så många arbetsplatser som hade kunnat hålla stängt och respektera de röda dagarna... Men icke. Jag har själv varit anställd inom handels i många år och upplevt helvetesveckorna före jul då det inte finns något slut på köerna, varubergen eller övertidstimmarna.... när julafton kommer får man gå hem kl 14, och försöka varva ner, fira lugn och fin jul, för att sen tänka på.... rean. Vem möblerar om i butikerna? Vem ser till att julen plötsligt är borta och mellandagsrean skriker i hyllorna? Vem står och servar kunderna på juldagsmorgonen? Inte är det tomten och hans sjuhundra nissar...
Jag blir så trött på det. Det är fan inte nödvändigt att hålla alla köpcentran öppna jämt. Låt folk som jobbat häcken av sig före jul få vila ett par dagar då så många andra är lediga.

D säger att jag är skadad för livet efter mina år inom handels.
Det ligger något i det.
Jag har blivit en smula folkilsk och aggressiv!

Nu är jag lyckligt lottad som slipper stressa runt, som slipper jobba häcken av mig, som får lov att bara ta det lugnt med min lilla mysiga familj och det är jag så tacksam över. Lider med människor som motvilligt hasar runt till släktingar och bonusfamiljemedlemmar av olika slag och firar fem julaftnar som alla måste bli lika trevliga och som inte hinner andas ut förrän nästa skinkbit ska mosas ner i strupen.
Jag önskar att alla som ville skulle få göra precis som jag...

I morse var jag tillbaka på jobbet igen. Kände mig inte alls färdig med julmyset och slappandet, men jag fick inte vara ledig. Försäkringskassan ger mig inga lediga dagar så länge jag arbetstränar... Så om jag arbetstränar ett år, får jag inte en enda semesterdag då? Tydligen inte.
Nu vet jag inte hur det blir efter februari, om jag får stanna på AME eller om jag måste göra något annat.
Försöker att inte oroa mig för det.

Ett steg i taget.

Efter nyår ska jag börja trappa ner på medicinen.
Doktorn var inte nöjd, men jag är en aning envis till min läggning och fick därför i genom min vilja.
Han ville att jag skulle börja nedtrappningen till våren.
Glöm det.
Mina cymbalta är snart slut och jag tänker inte betala några femtonhundra för en ny låda.
Icke.
Efter nyår ska jag gå på halva dosen ett tag, sen hoppas jag på att slippa medicinen helt.
Fruktar det värsta
Hoppas på det bästa
Något annat kan jag inte just nu.

Yoghurt och dess ansikten

Bönderna har gjort sina val.
Jag tror inte vi kommer höra några klockor ringa någonstans.

En annan sak...
Ni har säkert hört om turken på burken som inte är turk utan grek och nu får 1,7 miljoner av mejeriet för att dra tillbaka sin stämningsansökan.
Om ni inte har hört så är det som så att greken inte hade en aning om att han var ansiktet utåt på den turkiska yoghurten från Lindahls mejeri i si så där åtta år, och blev smått förolämpad när han blev medveten om detta.

Nu undrar jag hur det är med den lilla tanten på den grekiska burken.

Är hon grek?

Är hon medveten om att hon figurerar på yoghurthinkarna i Sverige?

Kan det vara så att hon också är berättigad till ett stort skadestånd?

Kommer jag någonsin att få veta?

Dagarna går och julen närmar sig som bekant och aldrig någonsin har jag känt mig så lugn inför högtiden som alldeles för många stressar i hjäl sig över...
Det finns inga pengar att handla för, så någon hysteri á la köpcentrum blir det inte, tack o lov.
Har vi tur finns det granar kvar när pengarna kommer, den 23:e!
Julklappar blir små pyttegrejer i år, vi räknar vår underbara lilla Charlie som årets julklapp till oss själva och hon är liksom ovärderlig :-)

Ovärderliga är också de människor som ger energi, som får en att skratta, som gör vardagen lite gyllene.
Därför är jag förbaskat ledsen över att en av de som ger energi och får mig att skratta måste lämna AME i morgon... Du vet vem du är och att jag är högst missnöjd med det här beslutet. Hoppas ändå på att det inte är The End för oss.

Har sett på Facebook att flera av mina bekanta suttit fast i snön i dag... För fasen - var rädda om er där ute! Lova!

Beder vänligen eder
Prins P

Nån som vill adoptera John Blund??

"Boven i dramat är tröttheten", sade den för dagen riktigt sympatiske arbetsförmedlaren.
Sant.
Mycket sant.
Sedan jag började arbeta fyra timmar om dagen i stället för tre så har jag inte mycket till liv.
Jag går upp, jobbar, kommer hem.
Äter lunch, enbart av den anledningen att det goda hjärtat D har lagat den till mig.
Sen börjar kampen. Kroppen skriker efter sömn. Min vilja är att vara vaken.
Viljan förlorar.
Jag somnar.

Försöker lyda doktorn och ställer klockan på 30 minuter. Det ska kompensera två timmars förlorad nattsömn. Sägs det.
När klockan ringer är jag förlamad. Min tanke är att jag ska röra på mig, lyfta någon kroppsdel, armen, huvudet, benet, vad som helst. Inget lyder, inget lyssnar. Jag kan inte röra mig.
Efter två timmars slummer kommer jag i bästa fall upp ur sängen. Då är det mörkt ute, det börjar gå mot kväll.
Jag försöker klarna till i skallen för att få lite kvalitetstid med D, men jag kan inte påstå att jag ligger på någon vidare hög konversationsnivå.
TV:n är ungefär vad jag klarar av.
Sen är det snart dags att sova igen.

Jag har inte kommit i väg till gymet en enda gång sen jag gick upp i arbetstid. Det finns så mycket vilja, men så fruktansvärt lite energi...

Det gör mig så förbannat less...

När lördagen kommer är det vila som gäller, i stället för allt jag borde och vill göra. Jag har inga krafter.
Söndagen kan i bästa fall leda till någon form av aktivitet, sen börjar veckan om igen.

Blir det bättre med tiden?
Skulle det bli bättre utan medicin?
Skulle en djupare nattsömn leda till piggare dagar?
Skulle ett liv utan medicin sänka mig i mörker och orkeslöshet av annat slag?

Frustration, ångest, dåligt samvete... för att jag inte orkar vara social och aktiv.
Jag väljer inte. Jag har inget val.

Boven i dramat är tröttheten.

Jag får i alla fall fortsätta på de här fyra timmarna om dagen året ut. Jag var rädd att de skulle tvinga mig att gå upp i arbetstid, men det var det inte tal om den här gången.
Det blev ett bra möte, med mycket snälla ord från min handledare på AME, om mina framsteg både socialt och arbetsmässigt. Hur jag tar mer plats i stället för att bara smälta in, hur jag kommer med idéer och förslag som inspirerar övriga deltagare... och det är gott att höra. Jag känner själv hur jag blivit starkare bara de senaste veckorna, då jag fått så mycket uppmuntran, och det är gott att höra att det också speglas i mitt beteende.





Första docksängen,
dekormålad av undertecknad :-)
Sedan bilden togs har jag även gjort ett litet gyllene mönster på den tomma gavlen, men det blev jag inte särskilt nöjd med!

Det omtalade Fia-spelet. Har även gjort spelpjäser :-)




I går kom jag i alla fall ut på en liten promenad i kylan.
Den här platsen är lika vacker alla årstider....


För nu har jag fått se Vadstena alla årstider. Första gången jag kom hit var det sommar. Andra gången var det vår, tredje gången var det vinter och nu, har jag fått uppleva hösten. Jag kan inte beskriva hur gott det är att få vara här... Önskar bara att jag orkade vara vaken fler av dygnets timmar....



Kisse söker hem?

Flera gånger om dagen sitter Gråben och ropar vid vårt köksfönster... Han krafsar på rutan och försöker febrilt fundera ut hur sjutton man gör för att öppna utifrån...

Men vi kan ju inte vänja honom med att vara här inne hos oss!



Inte heller kan jag klandra honom. Vi var ju själva och tittade på Gråbens nuvarande hem, innan vi fick komma till den här lägenheten och kolla, och vi ville inte heller bo där. För stort, för opersonligt, för mycket affärslokal över det hela för att kännas som ett hem. Jag förstår att han hellre vill vara här :-)

Helgen har rusat förbi, men det gör inte så mycket. Ser fram emot morgondagen då mamma och pappa kommer på besök. Jag tror det är en glad pappa som kommer hit, då hans älskade MFF vann SM-guld i kväll. Det finns fler himmelsblå fanatiker i familjen och de firar nog glatt i småländska skogarna :-)

Jag får vara nöjd med att BK Häcken höll sig kvar i allsvenskan och låååååååångt före GAIS. En åttondeplats är inte fy skam och fina 5-0 i sista matchen förebådar en ny getingsommar.

Det blir en lite kortare arbetsvecka för mig, då AME har stängt på fredag. Det blir väl att fortsätta måla på fiaspelet i morgon, och om jag blir färdig med det så väntar några docksängar på mig och mina spretiga penslar. En fin vecka önskas mig själv och alla andra :-)

Hem till gården

Gråben har kommit hem igen! D har kelat med den lille rymmaren i dag. Han bär numera ett kraftigt orangefärgat halsband som han inte verkar överdrivet förtjust i, men så går det :-)

Jag har den här veckan börjat jobba 8-12, och det går bättre än jag hade vågat tro. I går fick jag visserligen lägga mig och snarka två timmar när jag kom hem, men annars har det funkat bra. Jag har haft lite ork över att pyssla här hemma också, som att måla och greja med hyllorna som snart ska vara på plats.

Jobbet ja... jag har lyckats få i gång en egen liten verksamhet, till jubel och förtvivlan. Vi fick en drös med Ikea lackbord, björk, som AME tänkte skicka till Lettland i befintligt skick.
Jag fick dock en idé om att måla borden, och lyckades på något märkligt sätt få med mig grabbarna i snickeriet. Nu svär de över sina projekt, men arbetar ändå lydigt och jag får äran för alltihop ;-)   En målar schackbräde, en gör ett backgammon och själv har jag satsat på ett klassiskt fia-med-knuff. Dessa kan vi förhoppningsvis sälja i vår lilla butik, så får Lettland lite kosing i stället.
Högsta hönsen kacklar förnöjt, och även om jag har svårt att ta emot beröm, så känner jag mig faktiskt lite stolt över det faktum att mesiga lilla jag har lyckats ta makten i den annars totalt mansdominerade tuffingverkstan!
Jag ska lägga ut bilder på våra kreationer när de är färdiga, om de nu blir det alltså :-)

Måste, även om jag nästan får ont i magen av det, kommentera gårdagens bondeavsnitt....
Ann-Katrin. Hennes välkomnande av de något tafatta brevskrivarna... Inte en kram, knappt ett leende, trots att friarna kom med blommor och presenter... SKÄRPNING!!
Hon bjöd på saft, eftersom det är bra att "dricka mycket när det är så varmt".
Samtalet flöt som frusen sirap, om väder och vind och.... väder.
Lille Jonas kom med comboyhatt, bibel och psalmbok och sina inövade "roliga" historier, och varenda sekund från Ann-Katrins gård gjorde mig så generad att jag knappt kunde titta!
Cred till Tomas, som både klippt sig, handlat nya möbler och inskaffat bubbeldryck till flickorna.
Onaturligt långe Johan är liiiite för tillgjord för att jag ska kunna hålla elaka kommentarer för mig själv när han dyker upp i rutan, medan sympatiske ölänningen Jonas sköter sig exemplariskt och gör att man kan slappna av en stund framför TV:n.
Jag älskar verkligen "Bonde söker fru". Underhållning på hög nivå, skämsfaktor ännu något högre, och ett endaste ynka kort avsnitt i veckan är alldeles alldeles för lite...

Gråben saknas

I dag låg en lapp i vår brevlåda. Grannen saknar sin katt, samma katt som sökt ett hem hos oss några gånger. Jag såg den senast i torsdags, när den kissade i blomrabatten här utanför, men sen har han (för det är inte alls en hon) inte synts till.
"Han verkar ju leta efter ett nytt hem" sa D, och det har hon ju rätt i. Kanske har han tröttnat på sin familj, kanske gillar han inte det nya huset...
Jag tror han kommer tillbaka, när han sett sig omkring, eller så har han hittat en ny ägare.
När vi "slängde" ut honom i onsdags kväll satt han länge och jamade ute på trappan, och vi hörde från sovrummet hur han hoppade upp mot handtaget och försökte få upp den låsta ytterdörren.

Gråben


Jag hoppas ändå att han kommer tillbaka snart. Vi saknar honom också....

Helgen som gick var en trötthetens helg... D och jag åkte till Ikea i fredags och lyckades göra av med all energi och nästan alla pengar och dessutom göra några köp som inte blev så bra. Tanken var att åka tillbaka i går, men... energinivån var mycket låg, så det får bli en annan dag. Jag har i alla fall lite hyllprojekt att pyssla med. Det ska bli små sängbord och så ska det upp lite belysning på en vägg i vardagsrummet. Först måste jag dock försöka få till tre små minihyllor av de beståndsdelar som vi krafsade i hop i fredags kväll :-)
Bild kommer vid eventuellt resultat.

Från och med i dag arbetstränar jag fyra timmar om dagen. Det var inte lätt att sätta i gång kl 8 i morse. Jag håller på att skrapa bort färg från några gamla stolar, och i dag hade jag ingen som helst kraft den första timmen. Inte blev det mer upplyftande av att klockan på väggen fått vintertidsspel och stannat på tio i åtta.
Jag förstår inte varför vi håller på och jiddrar med klockan två gånger om året. Whats the point?
Hur som helst. Jag kommer aldrig att tycka att det är okej att kliva upp medan det fortfarande är mörkt ute. Och särskilt inte på måndagar!

KMA AF!!

Jag älskar hösten. Jag älskar färgerna, luften, temperaturen, den sänkta kravribban från alla otäcka sommarfreaks, lugnet, klarheten och till och med mörkret.
Men på mitt jobb är jag väldigt ensam om detta... Höstdepressionen sprider sig som ett gift. Uppgivenhet, trötthet, den negativa energin som smittar värre än virus.
Jag försöker hålla det hela på avstånd, försöker hålla mig undan de värst drabbade för att inte dras med på gnälltåget, men var jag än vänder mig i lokalerna så hör jag det ständiga "Åh fy faaan" från någon av kollegorna. Jag lessnar också...
Lessnar på att försöka hålla humöret uppe såväl på mig själv som på andra.
Efter möte med AF och AME lessnade jag ännu mer.
Min handläggare på AF är lite skum, i bland är han så förstående och bra, men det kan vända när som helst.
Jag tycker att jag har gjort massa framsteg senaste tiden.
Jag jobbar varje dag, jag gnäller inte över några arbetsuppgifter, jag går och tränar två gånger i veckan, jag försöker hålla mig vaken resten av dagen här hemma och har till och med lyckats renovera lite möbler på fritiden.
AF-gubben säger då "om du börjar träna mycket så kommer du nog att märka resultat på både trötthet och vikt".
Gubbjävel.... Jag tränar och äter bra och går ändå upp minst ett kilo i månaden pga min medicin. Mina sömnproblem beror också på min medicin. Detta har jag informerat om, men det verkar ändå som att han misstror mig.
"Vad gör du när du inte tränar då?" frågar han sen, med ett flin som verkar säga "du ligger väl hemma på soffan och äter chips din lata jävel".
Jag svarade att "då gör jag resten", dvs tvättar, städar, plockar med diskmaskinen, handlar, lagar mat och försöker få vardagen att fungera.
Jag tycker att jag gör stora framsteg, jag tycker att jag är skitduktig som går och tränar fyra timmar i veckan, jag tycker att jag kan få någon form av uppmuntan i stället för att bli misstrodd....

Nu ska jag känna mig motiverad att gå upp en timme tidigare from den första november. Ooo ja.

Men vi ska i alla fall börja med nåt som känns riktigt kul på AME. I vinter ska vi tillverka lite enklare saker som vi ska skicka till barnen i vänkommunen i Lettland. Det kommer att bli små hyllor, figursågade som blommor, kronor, nallar etc. Vi ska även göra speglar, klossar och docksängar till barnen, och det tycker jag ska bli jättekul. Det här är går ju till väldigt fattiga människor, barn som kanske inte har en enda leksak... Tydligen har ingen nappat på den här idén bland tidigare deltagare, så min handledare blev väldigt glad när jag hängde på i går. Självklart ska barnen ha lite rojalistiska speglar och hyllor! Prins Pia till er tjänst :-)

Bönderna söker vidare i kväll. Är mest nyfiken på hur stackars Ann-Katrin ska lyckas hitta ett någorlunda vettigt gäng att bjuda med sig hem! Vilka skumma snubbar hon hade hittat! Jag hade varit livrädd för att sitta ensam med vissa av dem! Kommer nu inte i håg vad han hette, men det var en man i gänget som jag måste hålla tummarna för... När Ann-Katrin undrade om han hade någon fråga till henne, och han efter viss betänketid fick fram: "Joo.... jag har en fråga som jag vill ställa till dig .......................... är du född i Skåne?"
Underbart! Det såg ut som om han tänkte fråga ungefär: "Har du något emot att jag suttit på kåken i fyra år", men så kom den minst lika viktiga frågan.... "är du född i Skåne"! :-)

Här hemma låg en lapp från D på köksbordet när jag kom hem för en stund sen. "Är på hemligt uppdrag".
Det kan ha något med morgondagens datum att göra.... möjligen ;-)
Jag har sagt att det enda jag vill ha är prinsesstårta (what else) och en dag med min egen prinsessa :-)

Lev väl där ute gott folk, låt inte mörkret ta er!

Vik hädan, knäckehäxa!

Jag har upptäckt hur jag kan göra häxprocessen kort.
När jag kommer till jobbet på morgonen står hon oftast på samma plats och ställer alltid samma fråga: "hur är det i dag då?". Hennes ton sänder en tydlig signal. Hon vill ha ett negativt svar, så att hon kan sucka, hålla med och sen hugga in med sitt eget gnäll om hur tråkigt allting är och hur dåligt hon mår av att vara där.

I fredags morse kom jag till jobbet med ovanligt mycket energi. Jag hade tränat dagen innan, var mycket nöjd med mig själv och var på väldigt gott humör.
Frågan kom naturligtvis: "hur är det i dag då?" och jag log glatt och svarade: "Bra!"

Eureka!

Hon blev mållös. Eller ja... hon dröjde lite innan hon kom med sitt standardsvar: "Jaha, jaja" (alltid sagt i mycket forcerad, näst intill irriterad ton), men sen blev det tyst.
Att möta henne med ett leende, att inte ställa sig i gnällfabriken med henne, är det mest effektiva sättet att slippa ha henne i hasorna!
Hon försöker varje dag att få in mig på samma tråkiga spår som hon själv trampar runt i, men jag vägrar. Och eftersom hon inte har något positivt att säga om någonting här i världen så får hon stå där och se sur och förvånad ut samtidigt.
Jag tänker inte göda henne.

Månne detta vara en universalmedicin?

Häxornas tid...

Det har landat en äkta knäckehäxa på min arbetsplats. Och hon har utsett mig till sin nya bästis.
Detta är inte något nytt. Detta har hänt förrut.
Jag drar åt mig energitjuvar och saknar förmåga att göra mig av med dem!
Varför tycker de så mycket om just mig?
Antagligen för att jag är så hopplöst mesig, för att jag inte kan sätta några som helst gränser och för att jag alltid vill vara alla till lags.... tyck om mig tyck om mig tyck om mig..... Jag är så jävla snäll och trevlig mot folk oavsett om de förtjänar det eller inte!
Men när det kommer till knäckehäxor..... jag VILL inte att de ska tycka om mig!

Den här kärringen, hon har malt samma fyra-fem meningar om och om igen hela veckan. Repeat. Oavbrutet.
Tyvärr ingår vi i samma team just nu, trädgårdsmästarna, och det är jag som får höra hennes klagolåt om hur meningslöst vårt arbete är, hur långa dagarna är, hur nervärderad hon känner sig och framför allt hur tråkigt allting är. Ingenting ger henne någonting annat än besvär.
Det finns inget ljus.
Det finns inget hopp.
Och hennes obotliga pessimism smittar av sig.
Hela gruppen har rasat samman den här veckan. Alla vill lägga av, lämna in, gå hem och aldrig mer komma tillbaka.
Jag är väl den enda som faktiskt vill, som ändå trivs med det jag får göra, som är glad för att jag har fått chansen...
Men herregud vad hon kan dra ner folk.
Jag blir totalt uttröttad av hennes malande.... och mitt humör sjunker till hennes mungipenivå så fort jag ser henne.... Hur faan kan man vara så negativ?? Hon får ju mig att framstå som rena Mia hejåhå Törnblom (usch, måste bara säga det, USCH!).

Men, i dag hittade jag ett sätt att använda den ilska jag faktiskt känner över att hon drar ner alla andra i sin misär... Jag åkte direkt till gymet när jag hade slutat jobba, och gav järnet i två timmar. Jävla kärring, nåt gott ska hon väl föra med sig. Må vara aggression, men den ska fan användas till något bra!