Inget för klaustrofobiska

Den här prinsen har tillbringat dagen i garderoben...

...och det är alltid lika befriande att komma ut ;-)

När vi svängde in på D:s nya gård, stod den alltid lika kontaktsökande finnen A och klunkade på sin förmiddagsöl. Den här mannen, som blir D:s närmaste granne på lite väl många sätt, har jagat samtalsämnen hela dagen, "har ni sett blommorna på baksidan", "det är marknad sista helgen i maj", "jag brukar föra statistik på temperaturen här på vintern", "jag har kört lastbil" etc etc. Vi hade ett fönster öppet och plötsligt hörde vi hur han ropade utanför, och D fick ställa sig och lyssna en bra stund till historien om en närbelägen loppmarknad och billiga påslakanset från densamma. Till och med när vi hade satt oss i bilen för att åka därifrån kom han farande över gräsmattan och var tvungen att säga något om åldersblandningen i huset och hur det var för tretton år sen, då han själv flyttade in.

D behöver nog aldrig känna sig ensam i alla fall :-)

Jag är något känslig (nähä!?) när det kommer till mitt hem och min borg, och skulle förmodligen inte hantera en sådan situation särskilt snyggt. Det finns en anledning till att jag skaffade mig en luftpistol för några år sen. Visserligen handlade det då mest om de satans måsarna som aldrig lät mig sova... men jag kan säkert komma på fler användningsområden.

Rolling on

Det blir ljusare, såväl inomhus som utomhus...

...och utanför mitt köksfönster börjar det grönska:

Jag hoppades, men vågade kanske inte tro på att jag skulle orka göra någon form av arbetsinsats i dag. I går var jag så trött att jag började grina på jobbet... men till min stora lättnad har jag orkat med att både köra grejer och måla borta på Hispan i dag.
Jag blev nästan färdig med mitt lilla arbetsrum, men eftersom jag var så blixtrande snabb i dag så fick jag bromsa mig och låta färgen torka :-) 
Åkte till Östensons och köpte en glass.
Tip Top, dagen och mig själv till ära.
I morgon åker vi till D:s lilla lya för fixelidon, men på söndag kan jag kanske bli klar med målningen.

Det börjar bli skarpt läge. Nästa helg lämnar vi slottet och beger oss till varsin koja.
Och det ska faktiskt bli ganska skönt...
"Egentid", vad sägs om det?
"Att tiga är guld" - känn på den en stund...
(är inte guld väldigt åtråvärt, eller är det bara jag som tycker det?)

Räddad av ett elbolag?

Jag är trött. Jag har inte tid att vara trött. Verkligen inte.
Överväger allvarligt
en
kopp
knark

Det kryper i mina ben när jag ska sova. Stress, ångest, parasiter?
Jag sover inte. Jag går till jobbet utan att vara vaken.
Insåg i dag att jag inte får någon semester i år. Jag är sjukskriven, visst, men jag jobbar sedan snart ett år tillbaka fem dagar i veckan. Behöver inte jag - precis som alla andra - vara ledig nån vecka?
Tydligen inte.

Jag ger mig själv rätten att sura lite över det.

Det är nu några månader sedan D meddelade en viss förändring i detaljplanen, och ungefär samtidigt började hon packa i hop sina saker. Jag hade ingen lust att bo i ett tomt skal så jag väntade något, men det betyder ändå att vi har bott i ett flyttkaos ganska länge nu.
Det är inte över bara för att vi lämnar den här lägenheten om några veckor.
Så när jag satt i går och jämförde elbolag och fick syn på att "Enkla Elbolaget" just nu erbjuder en herrgårdsweekend när man tecknar avtal (stod det inte till och med "lata dagar på herrgård"?) tvekade jag inte ett ögonblick.
Ja tack.
Ge mig.
Ge mig två dagar i ett rum som helt saknar flyttkartonger, slipdamm, papperkassar, sopsäckar och röra.
Ge mig två dagar i ett rum där allt står i perfekt ordning och harmoni.
Och för att vara helt på den säkra sidan:
ge mig
även
en stor kopp knark.

Matematik for Dummies

Jag var så trött i går kväll, och gick och la mig ovanligt tidigt, vid tiotiden. Charlie, däremot, hade inga planer alls på att vila. Hon brötade omkring bland flyttkartonger och kassar, precis som vanligt. Mitt i natten var det spindeljakt som gällde, från den höga byrån i sovrummet, dit hon hoppat - smidig som en panter....
Nu, i eftermiddag, verkar hon dock något mer tagen... och har till och med sovit en liten stund uppe på D:s flyttlass.

Nu är hon åter på spaning i fönstret. Får inte missa nåt. För övrigt gjorde hon första rymningsförsöket (efter op) i dag när jag kom hem. Hon hann ut i trapphuset, men jag fick tag på henne innan hon började sin sedvanliga rusning upp mot tredje våningen. Det är nåt särskilt med tredje våningen.
Just nu använder jag helt fräckt Lillan som ursäkt för att slippa göra allt jag egentligen borde göra.
När hon äntligen vilar vill jag inte störa henne, och hon har kontrollbehov av svår art, så om jag inte är blick stilla måste hon kolla vad jag gör. Alltså gör jag så lite som möjligt och intalar mig själv att jag kommer att hinna. Allt ordnar sig. Allt har alltid ordnat sig, eller hur?

Ägnar mig i stället åt lite tankearbete, vilket måste betraktas som minst lika värdefullt, inte minst med hänsyn till vad som faktiskt krävs för att prestera någonting som helst på det området.
Räknar lite.
17 dagar kvar i den här lägenheten. Vi flyttar ut ganska exakt på dagen ett år efter inflyttning.
135 kvadratmeter förvandlar inte en människa till något hon inte kan vara på 40 kvadratmeter.
Men jag sätter mitt hopp till att 62 nya och fräscha kvadrat kan verka som stabil plattform och kanske till och med inspirera en viss prins till något hon hittills inte riktigt förmått att vara.....
Flyttlass nr 20 (om jag inte räknat fel, vilket jag oftast gör) rullar inom kort
d y s k a l k y l i
(jo jag har en liten släng av det också)
och jag grubblar redan över vart 21:an ska landa någonstans.
Jag är född den 21:a. Kan det betyda någonting?
Ska cirkeln slutas
ska jag landa
ska jag äntligen hitta hem?

Det ska jag nog inte räkna med.

Min högst begränsade matematiska förmåga sträcker sig inte längre än till en sak i taget.
Så får det bli.

Jag vill verkligen vara Too-ticki-cool och säga:
"Allt är mycket osäkert just nu och det är just det som lugnar mig".
Tänk att kunna säga det, och mena det.
Men som alla säkert redan räknat ut är jag dessvärre en riktig Snorkfröken...
och en sådan
har en tendens att både oroa sig och drömma sig bort lite för mycket.

"Hon tar illa vid sig om man säger att hon har för stor nos eller för små ögon och hon vill att alla ska tycka att hon är söt"

Och så är hon väldigt rädd om sitt guld ;-)