Torsdag och fredag letade vi, D och jag, med växande förtvivlan inom oss försökte vi inge varandra hopp... Vi satte upp lappar, knackade på hos grannar, på vårdcentralen, på förskolan, överallt.... Folk var mycket hjälpsamma och det var till och med några som ringde och berättade om katter de hade sett i närheten, men tyvärr stämde inte beskrivningarna... Vårdcentralen hade släppt ut en katt från sin källare i onsdags morse, vilket skulle kunna förklara varför Charlie inte kom hem till frukost den morgonen. Städerskorna sökte efter henne på torsdagkvällen, men nej.... den här gången var hon inte där...
Några ungar ringde och berättade att de hade sett en katt som de trodde var min, vid en av de öde sjukhusbyggnaderna här på området. Tyvärr förstod vi att det förmodligen var en annan katt, en som D hade stött på när hon letade där tidigare, och som också verkar vara vilse... Polisen kom förbi och undrade vad som var på gång, D informerade dem, varpå vi också hade hjälp av lokalpolisen i vårt letande - de lovade att hålla koll.
Känslan vi hade så starkt var att hon var instängd någonstans, Charlie skulle inte hålla sig borta frivilligt, särskilt inte i sånt väder som har varit... Hon är ju tjejen som stormar in med besked, i bland flera gånger i timmen, alltid hungrig som en varg och med något att berätta om livet här utanför... Hon är fortfarande så mycket kattunge och ganska beroende av oss, och för mig stämde det inte att hon var "ute på äventyr"... min magkänsla sa mig att hon fanns någonstans där hon inte kunde ta sig ut själv.
Alltså hade vi en kamp mot klockan - hon skulle klara några dygn, men inte hur många som helst...
Det finns två öde sjukhusbyggnader här på området där jag bor, och vi drog oss dit gång på gång för ropa på henne. Vi hade sett en lucka som ledde ner till ett skyddsrum och ropat genom den flera gånger, men inte fått något svar. I går satt D och försökte se in genom de skitiga källarfönstrena och tyckte sig plötsligt se en svart liten katt på golvet, någon som satt helt stilla på samma sätt som Charlie sitter, lite speciell i sitt kroppsspråk i och med sin långsmala kroppsbyggnad... Jag var och spanade och ropade genom öppningar till den andra byggnaden när jag hörde D ropa på mig "Pia - KOM!", och klangen i hennes röst gav mig genast hopp - jag förstod att hon gjort en upptäckt av det bra slaget! Jag sprang - bara en sån sak - bort till nästa hus där D berättar vad hon sett. Hon skyndade hem efter ficklampan, kom tillbaka och klättrade ner medan jag väntade utanför. Länge. Säkert tio minuter.
Kl 17.25 ringde D inifrån huset och sa "hon är här"...
Vilken otrolig känsla....
Jag skrattade och jag grät av lättnad.... "Är det hon!? Är hon okej!?"
Hon var verkligen där, och hon var okej, och snart skulle hon vara hemma igen.
"Ja", sa D, "Hon går efter mig här med försiktiga steg... vi kommer snart!"
Och efter ännu några långa minuters väntan kom hon...
Något mager om magen, lite halvskärrad men helt utan skador sprang hon hem till sin balkong och sin matskål :-) Det dröjde inte länge förrän hon bad mig om att få gå ut igen, men för första gången någonsin var den här mappan bestämd ;-) I går kväll fick hon faktiskt utegångsförbud!
Hon somnade i sin fåtölj under kvällen och jag kelade lite med henne innan jag gick och la mig, höll om hennes lilla kropp och bara kände en sådan tacksamhet.... När jag försiktigt skulle släppa henne och gå och lägga mig, höll hon kvar mig, kramade min arm så att jag inte kunde gå därifrån. Jag satt en bra stund på knä framför stolen och bara höll om henne. Ytterligare ett försök att resa på mig avstyrdes av en kramande tass....
Hon är ju inte den keligaste katten precis, men i går verkade det som att hon behövde lite närhet.
Vid tretiden i natt vaknade jag av att hon hoppade upp till mig och la sig vid mina fötter. Flera gånger har jag vaknat till och bara tittat på henne och hon har kikat tillbaka på mig, några gånger har hon kommit trampande och velat kela lite, kanske hoppats att jag skulle gå upp och släppa ut henne som jag brukar göra på morgonen, men någonstans förstått att det inte varit läge, och inte tjatat på mig, utan lagt sig intill mig och somnat om.
I dag är jag fortfarande lite skakig men väldigt lycklig... Tankarna på vad som hade hänt om vi inte hade letat, om vi bara hade tänkt att "hon kommer väl hem nån gång", om D inte hade fått syn på henne, om Charlie inte hade suttit där på källargolvet i just den sekunden som D tittade in... Hade vi sökt i genom hela det där huset i så fall? Jag vet inte... D sa att det var hur många rum som helst där inne, och att hon hittat Charlie uppe på vinden, vid ett snedtak, där det fanns lite gammal stoppning som hon förmodligen hade haft som sin sovplats, antagligen där det var som varmast i huset... Hon satt där i mörkret när D kom, och pep till lite, annars hade D inte sett henne... Sen kom hon fram och nosade lite på D:s keps och konstaterade att det verkligen var hennes mappa som kommit för att rädda henne :-)
Förmodligen sökte hon skydd när det blåste så i onsdags kväll, och hoppade ner genom den där luckan och sen... fanns det ingen väg ut för en katt som inte kan klättra på stegar :-(
Det är verkligen lugnet efter stormen nu... En vindstilla solig septemberdag, och Charlie har fått gå ut och känna på friheten igen... Hon har inte gått så långt, utan precis som vanligt kommit in med jämna mellanrum och rapporterat att hon är här, kollat att vi är här, och självklart - varit hungrig som en varg :-)
Det är så många av mina vänner som hört av sig de här dagarna, tänkt på mig och stöttat mig och det vill jag verkligen säga tack för :-) Jag är så oerhört fäst vid denna lilla katt, hon har varit min tröst och min mening det här något skitjobbiga året, och det kanske inte är så lätt att förstå för en som aldrig har haft djur.... Men som min handledare sa när jag kom rödgråten till jobbet i torsdags morse och ursäktade mig för mitt beteende:
"Känner man inte som du gör så ska man inte ha djur".
Sen skickade hon hem mig så att jag kunde fortsätta leta.
Tack alla förstående fina människor som tagit sig tid att höra av sig, det betyder så mycket :-)
Nu ska även jag njuta av min favoritårstid och att det är lördag och att det just nu inte finns några bekymmer alls på Hispan!
