Första rapporten från Dana

En vecka sedan jag låste upp dörren till Dana

och klev in i mitt nya hem

Det gick så snabbt att känna sig hemma

nästan så att jag undrade om jag varit här förrut

Huset är över hundra år gammalt

så vem vet
det är dock inte jag som har gjort alla hål i väggen....
jag gör vad jag kan för att lappa i hop den

Rent visuellt så bor jag i en liten idyll

men ljudmässigt är det inte lika perfekt

Jag bor strax intill motorvägen

vilket gjorde mig tveksam från början

men som jag sedan valde att se som liv

puls

det står inte stilla

och jag kommer snabbt till civilisationen

Det jag inte visste var hur väl det skulle höras 

när grannarna andas

Jag har aldrig bott så lyhört

och jag vet inte om jag kan vänja mig vid det

Å andra sidan

jag ska inte stanna här för alltid

det här är en plats där jag ska försöka samla i hop mig själv

göra bra saker för mig själv

och komma fram till i vilken riktning jag ska gå  

när det är dags att ta ett steg till

Jag tror att jag är här för att lära mig något

Livet vill lära mig något

och jag förstår att jag borde försöka bryta mina mönster
hitta ett nytt sätt
ny drivkraft
för så som jag har jobbat i 40 år verkar inte fungera i längden
Allt finns i mina visioner
men kan jag leva så på riktigt?
Kan jag lära mig?
Är det så här livet kommer att fortsätta tills jag lärt mig?

Underbara Lykke Li
en av livbojarna
i mitt melankoliska nödkit
vars musik kunde glasas in bakom texten
"in case of heartache
break the glass"

Andra dagar
som i dag
vänder jag mig till Alanis Morissette och låter henne övertyga mig 
om att everything's gonna be fine fine fine

Konsten att knäcka coachen

Sista natten i cellen
i morgon åker jag till småland 
och befriar mina föräldrar från en del av de saker 
som de så vackert har fått stå ut med sedan jag lämnade Hispan
Helgen ska ägnas åt sortering
så osentimentalt som det bara går
och på söndag rullar flyttlasset till Dana
att resa med lätt bagage
har inte varit min grej
men det kanske går att ändra på

I dag har jag träffat min sjukgymnast/terapeut/coach
och berättat ungefär allt som hänt sedan vi sågs sist
i augusti
Jag hade förvarnat henne via sms om mitt förfall
jag har ju inte rört på mig sedan vi sågs sist
med undantag för strosandet i Paris
Och mat har jag ätit.... ibland
bra mat
har jag inte ätit alls

När jag hade berättat allt som hänt
och allt som händer
tog hon sig för magen och grinade illa
och sa att hon fick ångest
I alltihop försökte hon hitta något positivt
för det är hennes roll i det hela
och under rådande omständigheter var hon ändå imponerad av mig
att jag inte brutit i hop
att jag fortfarande står upp
och nu får vi fokusera framåt
sätta det som varit inom parantes
inte döma mig själv för hårt
Det sket sig
 - ja -
men i kris måste prioriteringarna bli annorlunda

När jag hörde mig själv berätta utan censur
så fattade jag ännu mer av
tröttheten
stressen
pulsen
oron
sömnlösheten
och att jag både vill och behöver ta vara på chansen 
att börja om
för vilken gång i ordningen vet jag inte
men jag lär väl knappast stagnera

Efter att ha packat i hop cellen i dag
jobbat ett par timmar
ställt en påse förnödenheter utanför ett kräksjukenäste
och provat en soffa som jag kanske måste köpa
så hamnade jag hos min fantastiska frisör
som pysslade om mig och fick mig att skratta högt
ända till jag såg en oroväckande skillnad från sist jag var där
misstänkt bebisbula 
det har tagit mig ÅR att hitta en frisör jag litar på i den här stan
om jag lyckas hitta en till
så ska jag ha skriftligt på att hen inte skaffar barn 
förrän JAG har sagt att det är okej

för någonting får gärna vara beständigt
i en omgivning som just nu skiftar färg lite för ofta

O-lugnet

Söndag i cellen
Försöker flytta ut en del av min inneboende stress
med hjälp av flyttanmälan, nya autogiron, e-fakturor, elbolag...
men så fort jag släppt ut ett stressobjekt
flyttar ett annat in
Det kanske inte syns på mig 
för av någon anledning har jag mitt yttre lager på autopilot
"keep it calm"
Det fungerar på de som inte känner mig så väl
I bland även på de som är mig nära
Jag vet inte varför jag inte tillåter andra att se hur jag mår
varför det är så förbannat viktigt att hålla i hop
men det är en del av varför jag skriver i den här bloggen
för att våga visa något annat
för mig själv 
för andra

Det här lugnet som förknippas med mig
kommer verkligen till användning i mitt jobb
Den första veckan efter semestern blev hektisk
och kämpig på flera sätt
men också givande
flera elever poängterade just det här med mitt lugn
hur det får en direkt effekt på dem
och i de stunderna är jag förstås stolt över min förmåga
och de senaste dagarna har helt nya tankar knackat på
om jag i själva verket borde använda den förmågan mer
om jag kanske skulle jobba med människor på ett annat sätt
om jag skulle våga ta mig själv ett steg vidare
men de tankarna är än så länge bara små frön
låt det vara vinter 
så får vi se sen

Vintern ska väl komma snart
antar jag
Julstaden Göteborg hade premiär i helgen
och snart är det första advent
Jag kommer att fira in det hela med att bära kartonger till andra våningen
Känslan när jag gick med ett eget hyreskontrakt i handen här om dagen
...obeskrivlig...
Jag hörde mig själv hostskrattgråta på ett sätt jag aldrig tidigare gjort
någonting släppte taget inom mig
en oro som jag levt med sedan jag låste dörren till Hispan
och lämnade nyckeln
en längtan efter ett eget hem igen
I det stora hela är jag en svårplacerad människa
inte hemma någonstans
sällan hemma med någon annan
mitt yttre lugn är kanske en nödvändighet
för inuti är det för mycket förvirring, trassel och kaos
och vem vill?
vem orkar?
vem behöver se sådant?
Jag,
men det är jag,
blir lättad när jag ser andra människor gråta på spårvagnen
jag blir lugn när jag får sådana tecken på att jag inte lever i Stepford

Svårplacerad ja,
men vissa saker vet jag med lite större säkerhet än andra
Jag mår bättre när jag får bo ensam
Jag trivs bättre med den person jag är när jag bor ensam
Jag mår bättre när jag känner frihet
och inte anpassar mig för mycket i det som ska kännas hemma
Jag mår bättre när jag slipper slåss med prestationsångest i mitt hem
det räcker så bra med det jag har att kämpa med utanför
Sedan år 2000
har jag bott ensam vid tre tillfällen
sammanlagt blir det knappt tre år
och med facit i hand 
är det då som jag fungerar bäst
Det handlar inte om de jag har levt med
det handlar om mig själv

Jag har svaret
och nu vill jag inte gå emot mig själv längre
vad som än händer
jag 
är absolut inte en ö
jag behöver verkligen andra människor
men jag behöver också mig själv
och det verkar som om jag tappar taget om mig själv
när jag försöker flyta omkring i en båt tillsammans med en massa andra

"The soul that sees beauty may sometimes walk alone"
...det har jag ingenting emot...

Från Paris till Tollered

Så klev jag över 40-strecket

befriad från ångest

befriad

Jag fyllde 40 i Paris

som mamma sa att vi skulle åka till när jag fyllt 10

30 år senare blev det äntligen av

och jag är så glad 

så tacksam

så nöjd

det var precis så här det skulle vara

Mamma och jag uppe i Eiffeltornet

som en slags seger

som ett bevis på att drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse

De lyckligaste stunderna för mig

de där som framkallade tårar 

var när mamma och jag faktiskt stod vid Eiffeltornet.... äntligen...

och när vi kom till Shakespeare and company...

Jag tog mig dit

...av flera skäl så är det ingen självklarhet för mig...

Jag trodde nog att jag skulle tycka om Paris

men jag blev mer förälskad än förtjust...

Våra dagar fylldes av lyckliga stunder

insikt varvad med overklighetskänslor...

Vi fick se väldigt mycket av staden

men vi hann förstås inte se allt vi ville se

och det betyder bara att vi åker tillbaka snart igen...

Mer vin, mer godsaker, mer shopping, mer av allt  :-)

Sista kvällen åkte vi en tur på Seine 

Jag gick ut en stund för att stå ensam och bara höra vattnet

se broarna och staden från ett annat perspektiv

och jag kan bara beskriva den stunden som magisk

Au revoir, Paris....

****************************************************************

Jag tjuvstartade firandet av mig själv 

med en Ane Brun-konsert

den kvällen hade jag huvudet fullt av en fråga

som jag hoppades få hjälp med

så där som Ane Brun faktiskt brukar kunna hjälpa mig

men den här kvällen kom supporten från Alice Boman

som öppnade för Ane Brun

Hennes avskalade version av "Over" 

drabbade mig på ett skönt smärtsamt sätt

den beskriver med några få enkla ord

en del av mig

som kan vara svår för människor omkring mig att förstå

val jag gör

för att jag behöver göra dem

"You know I need the darkness

just as much as I need the light

You know I need solitude

just as much as I need you by my side"

Dagen före konserten var jag och tittade på en lägenhet

ett par mil utanför stan

i en liten by som jag varit tjusad av länge

och nu var frågan

om jag skulle tacka ja eller inte

för med min kötid hade jag goda chanser att få den

Jag vet inte om det är bra att göda eremiten i mig för mycket

men samtidigt

varför inte?

Jag har gjort det förrut

och då har det blivit bra

på sätt jag kanske inte hade kunnat förutse

men det händer bra saker

och jag behöver

bra saker 

Så

jag tackade ja

och som jag anade

så var jag först i kön 

Den 1/12 flyttar jag in i ett litet rum med kök

i den vackra gamla arbetarbostaden Dana

vid Nääs fabriker

I Sophie Elkan-land

I Selma Lagerlöf-land

Jag har tittat på ett par lägenheter i Göteborg

i de områden där jag har en liten ynka chans att få ett kontrakt
Då ingår sådana små charmiga inslag som kulhål och vägglöss
och mina tre år i bostadskön nollställs om jag tackar ja...

Mitt eminenta sällskap på samtliga lägenhetsvisningar

noterade att det hände något med mig när jag kom till Dana

och det är sant

Känslan av att "det här skulle kunna bli mitt hem" infann sig

en lustfylld och spännande känsla av 

att här ska jag vara ett tag...

här är det meningen att jag ska vara...

Jag vet inte riktigt varför

men det får jag reda på 

Ett eget hem 

för första gången sedan jag packade i hop Hispan 2011

Jag tycker på något sätt 

med min höga ålders rätt

att det inte är för mycket begärt

En skål för det

från vår sista kväll i Paris

nöjd

hoppfull

och proppmätt :-)

Cellen

Så har jag bläddrat fram till blankt blad 
för att skriva nytt kapitel
från min lilla cell på andra våningen
mina fyra kvadrat
i Kvinnokollektivet "Lilla My"
Här bor nu fem flickor i blandade åldrar
4 - 40 för att vara exakt
och en 13 år gammal kattdam
och ett badrum
som aldrig tycks vara helt obesökt ;-)

Jag är så hemma i de här kvarteren
här har jag tillbringat åtta år av mitt liv
här är jag mer hemma än någon annanstans i Göteborg
nytt är blandat med gamla minnen
mina dagar är en förvirrande blandning av 
nytt
gammalt
glädje
sorg
saknad
längtan
trötthet
tacksamhet
och ett förunderligt lugn

Efter en stressig och på flera sätt jobbig flytt låg jag mig på min säng
i mitt nya rum med fönster mot himlen
och fylldes av ett lugn
en känsla av frihet
tillfälligt befriad från dåligt samvete
som snart nog kom i kapp mig 
men för en liten stund
kände jag mig ung
ung med 40 års erfarenhet
mellan 20 och 30 flyttar
ett antal relationer bakom mig
en bok av insikter 
och det där nya
som jag håller på att vänja mig vid
som stavas självaktning

Äntligen en plattform som skulle kunna hålla
för sådana farligheter som
öppenhet
ärlighet
gränser utritade av Prinsen Själv
skrämmande och näst intill upproriskt härligt

Det kan nog bli bra 
om min rygg slutar strejka
och om jag får träffa min älskade katt ♥

till dess får det härliga inom mig 
dela plats med det som gör ont

och Rebekka Karijord får säga det 
för hon gör det bättre än vad jag kan:

"remember that your strength is also built on what you lost"

...vänder blad...

"En återkommande tanke under 2013
har varit att jag vill känna mig levande...
Varje stund då jag har känt mig levande har varit lika härlig 
som sorglig
för jag inser just där och då hur sällsynt den känslan är

Vad som krävs för att leva till fullo 
vet jag inte
och kanske är det för mycket begärt
men det ska inte vara sällsynta stunder av lycka
det kan inte vara det som är meningen...
Någonstans
år 2014
tror jag att jag tar mig rätten att kräva mer"

Så skrev jag i årets första inlägg
Det har blivit höst
en ovanligt varm höst
och jag tar mig rätten att kräva mer
- precis som jag önskade att jag skulle våga göra -

Det är aldrig enkelt
något måste gå sönder
löven måste falla 
och kylan kan kännas outhärdlig och utan slut
men sen
jag lovar
sen kommer det att börja gro igen
vattnas av insikterna som sköljer över dig
och inom dig blir du starkare än det som sänkte dig

Det är inte enkelt
men det är så det måste bli
Gyllene Heden saga all
för mig

Jag kanske hittar hem någon gång
men när jag påbörjar mitt 40:e år på jorden
är det med min packade väska i handen
och mitt icke existerande lokalsinne
och det enda jag kan göra
är detsamma som jag alltid försökt göra
gå ditt hjärtat säger åt mig att gå

Jag är hopplös
och jag är hoppfull
och jag är bara så illa tvungen att vara den jag är
och det är inget jag tänker be om ursäkt för längre

Bloggsvacka och 40-årskris

Det är svårt att leva på minnet av bra dagar

Juni var mycket skonsam och barmhärtig
Juli har spårat ur
Minnet av dagar då luften faktiskt gick att andas
hjälper just nu inte alls

När energinivån är i botten
och jag ändå bara sitter i soffan och agerar zombie
kan jag passa på att knappa ur mig ett långt 
och troligtvis tämligen traditionsenligt innehållsfattigt blogginlägg
den som vill får följa med :-)

Ett långt blogguppehåll
som inte beror på händelsebrist
utan snarare det motsatta

Jag gick till min fantastiska sjukgymnast och fick en välbehövlig spark i arslet
sedan dess har det varit hög prio på att hålla det där arslet i rörelse :-)
När arbetsdagen är slut går jag hem och äter något lätt 
vilar hjärnan en liten stund
sedan går jag ut
Sjukgymnastens order i mars var att skaffa en stegräknare
det gjorde jag samma dag
Den är en fantastisk sporre för mig
jag får svart på vitt hur extremt stillasittande mitt liv är
det går inte att göra mitt jobb på något annat sätt än stilla och sittande
men det betyder att jag måste göra desto mer när jag är ledig
inte som jag gjort fram till i april i år
gå hem och svimma av...

Vikten har gått åt helvete
den mentala hälsan har inte varit på topp
den fysiska hälsan är inte heller så himla god visar det sig
Jag är nu mitt uppe i en beteendeförändring 
och det går bra
det går faktiskt bra...
Det tar en del tid
men jag kan inte tänka mig en bättre investering
än framtiden

Mina träningspass har blivit fler, något längre, något tuffare
Mina promenader har definitivt blivit fler och längre
Mitt ogenomtänkta ätande har blivit mer genomtänkt
Min vikt går långsamt men viktigast av allt: Nedåt
Min värsta trötthet har försvunnit
Jag orkar mer, både på jobbet och hemma
Mitt mål är att orka långt mycket mer än nu

Långsiktigt tänkande
en ny livsstil
små steg
men ändå 
steg
väldigt många steg :-)

Och annars...
Lite lätt 40-årskris
Tankeväckare 
Minnesvandringar
Går och tittar på filmen "Återträffen" och har sedan dess lite ont i hjärnan
den träffade strängar som inte har klingat av
Mitt liv började på så många sätt när jag var 19
Om ytterligare 20 snabba år är jag 60
Jag ser filmen "Timmarna" för kanske femtonde gången
för att jag vet att den väcker mig
och för att jag inte har råd att fortsätta sova
Clarissa berättar om stunden i henne ungdom när hon tänkte 
att nu börjar det, det här är början på lyckan, och det kommer mycket mer.
Långt senare förstod hon att det var där och då som lyckan var
Där och Då
och hon förstod det inte 

Det gör ont
men det är nödvändigt

Jag träffar vänner 
Jag funderar allvarligt på vilka vänner jag vill ha
Jag undrar en del över givande och tagande
Jobbet ger och jobbet tar
men jag lär mig i bland mer än jag lär ut

Jag löser lite av 40-årskrisen genom att planera för livet som 50-åring
Jag och ett par väl valda vänner ska då äntligen ge oss ut i världen
Vi ska bli damer i hatt
vi ska resa till olika europeiska länder
dricka vin och äta ost
vara störiga tanter som ingen orkar uppfostra
vi kommer att bete oss
med allt vad det innebär
Det känns lite bättre
och jag förstår att livet blir lite roligare
om man har något att drömma om

Av någon anledning 
är det just det här med drömmar
som den senaste tiden har väckt mitt aldrig särskilt djupt sovande känslomonster
Människor som uttrycker sina drömmar
och försöker leva sina drömmar
får mig att börja gråta
och det är förmodligen för att de påminner mig om
att jag inte har gjort allt jag kan
för att göra detsamma



30-årsåldern har varit himmel och helvete
Det här med att bläddra över till sidan 40 
är kanske inte så farligt
att jag inte ens vågar drömma om det

Om tre månader är det dags
då fyller jag 40
och det känns så välregisserat
att fylla 40 i en stad som jag drömt om att få se sedan jag var liten