Mot al(l)a vindar

I går åkte jag till Motala för att uträtta några ärenden. Bl.a behövde jag sätta in lite pengar på mitt konto, för en trist räkning som ska vara betald på måndag. Jag gick till min bank. Så dumt av mig! Kostymkillen med hästsvans tittade förvirrat på mig när jag klev in, och jag förstod genast att jag hade tänkt fel. Man gör inte sånt på banken. Fråga mig inte vad man gör på banken, men det kanske är ungefär samma sak som man gör på posten? Dvs ingenting som har med det hela att göra egentligen.
Jag frågade var närmaste insättningsmöjlighet fanns, och det undrade han också. "Örebro" fick jag som förslag. Nja... lite väl långt för att chansa på att eventuellt få sätta in den där hundralappen som saknas! Vad göra!? Eftersom D skulle jobba helg i Göteborg frågade jag om hon möjligtvis skulle hinna förbi insättningsautomaten i Nordstan. Inga problem. Trodde vi. Det visade sig dock att sedan jag sist använde mig av en insättningsmaskin för ganska många år sen, så har systemet ändrats. Numera måste man ha sitt bankkort med sig! GAAAH!!! Hur svårt ska det vara att sätta in pengar på sitt eget konto?!?
Enda lösningen nu var för D att föra över pengar från sitt konto, tack vare trevligt folk på hennes bank. Så något för sent, med straffavgift som grädde på gött mos, ska min räkning kunna betalas på måndag.
Hoppas jag.

I går kväll började jag röja lite i det som ska bli mitt arbetsrum. Min lilla skrivarlya. Två timmar senare hade jag fått fram lite golvyta :-)





Här någonstans är det alltså tänkt att jag ska finna lite arbetsro!

I dag ska jag fortsätta måla här hemma. Sa jag förresten att JAG hade bestämt färg till sovrummet? Hahaha! Jag skojade förstås. I mångt och mycket är jag min fars dotter ;-)
Första strykningen är klar. Tycker det ser lite farligt rosa ut fortfarande, kanske en blandning av att det som sagt bara är första strykningen, och en smula skräck.



Gammelrosa funkar inte för mig. Men det kunde ha varit värre. Det HAR varit värre!



Här kan den observante lägga märke till att min lilla balettfot inte förnekar sig i några som helst sammanhang. Jag vill dock understryka att den är högst omedveten och alldeles ofrivillig.

Jag är alltså gräsänka för första gången här i Vadstena. Innan vi flyttade hit funderade vi på hur det skulle kännas när man blev ensam i den stora lägenheten, eftersom vi båda har anlag för mörkerrädsla. Men jag har känt mig alldeles lugn och trygg sen jag kom hit. D känner samma sak. Det är ett snällt hus. Jag har bott på så många ställen att jag tappat räkningen, men jag har bott i snälla hus och jag har bott i mindre snälla hus. Det är bara så att för mig är känslan kring mitt hem otroligt viktig. I vårt förra hem fanns det ingenting som gav energi... men heller ingen riktig ro eller vila. Här är det annorlunda. Här känner jag inte av den där geggiga passiviteten som jag levt i under flera år. Även om jag känner mig sliten så har jag orkat mer här under en vecka än jag orkade under ett halvår i Göteborg. Här strålar ljuset in, här finns en positiv energi, här finns ett lugn som inte tynger. Jag känner att jag har en vilja att få saker gjorda. Jag mår bra här hemma. Till och med när jag är ensam här. Första gången vi kom hit fick jag en känsla direkt när jag klev in i hallen. Den känslan håller i sig. Jag är välkommen.


Hemma!