lördag 20 november 2010

Nån som vill adoptera John Blund??

"Boven i dramat är tröttheten", sade den för dagen riktigt sympatiske arbetsförmedlaren.
Sant.
Mycket sant.
Sedan jag började arbeta fyra timmar om dagen i stället för tre så har jag inte mycket till liv.
Jag går upp, jobbar, kommer hem.
Äter lunch, enbart av den anledningen att det goda hjärtat D har lagat den till mig.
Sen börjar kampen. Kroppen skriker efter sömn. Min vilja är att vara vaken.
Viljan förlorar.
Jag somnar.

Försöker lyda doktorn och ställer klockan på 30 minuter. Det ska kompensera två timmars förlorad nattsömn. Sägs det.
När klockan ringer är jag förlamad. Min tanke är att jag ska röra på mig, lyfta någon kroppsdel, armen, huvudet, benet, vad som helst. Inget lyder, inget lyssnar. Jag kan inte röra mig.
Efter två timmars slummer kommer jag i bästa fall upp ur sängen. Då är det mörkt ute, det börjar gå mot kväll.
Jag försöker klarna till i skallen för att få lite kvalitetstid med D, men jag kan inte påstå att jag ligger på någon vidare hög konversationsnivå.
TV:n är ungefär vad jag klarar av.
Sen är det snart dags att sova igen.

Jag har inte kommit i väg till gymet en enda gång sen jag gick upp i arbetstid. Det finns så mycket vilja, men så fruktansvärt lite energi...

Det gör mig så förbannat less...

När lördagen kommer är det vila som gäller, i stället för allt jag borde och vill göra. Jag har inga krafter.
Söndagen kan i bästa fall leda till någon form av aktivitet, sen börjar veckan om igen.

Blir det bättre med tiden?
Skulle det bli bättre utan medicin?
Skulle en djupare nattsömn leda till piggare dagar?
Skulle ett liv utan medicin sänka mig i mörker och orkeslöshet av annat slag?

Frustration, ångest, dåligt samvete... för att jag inte orkar vara social och aktiv.
Jag väljer inte. Jag har inget val.

Boven i dramat är tröttheten.

Jag får i alla fall fortsätta på de här fyra timmarna om dagen året ut. Jag var rädd att de skulle tvinga mig att gå upp i arbetstid, men det var det inte tal om den här gången.
Det blev ett bra möte, med mycket snälla ord från min handledare på AME, om mina framsteg både socialt och arbetsmässigt. Hur jag tar mer plats i stället för att bara smälta in, hur jag kommer med idéer och förslag som inspirerar övriga deltagare... och det är gott att höra. Jag känner själv hur jag blivit starkare bara de senaste veckorna, då jag fått så mycket uppmuntran, och det är gott att höra att det också speglas i mitt beteende.





Första docksängen,
dekormålad av undertecknad :-)
Sedan bilden togs har jag även gjort ett litet gyllene mönster på den tomma gavlen, men det blev jag inte särskilt nöjd med!







Det omtalade Fia-spelet. Har även gjort spelpjäser :-)



I går kom jag i alla fall ut på en liten promenad i kylan.
Den här platsen är lika vacker alla årstider....

För nu har jag fått se Vadstena alla årstider. Första gången jag kom hit var det sommar. Andra gången var det vår, tredje gången var det vinter och nu, har jag fått uppleva hösten. Jag kan inte beskriva hur gott det är att få vara här... Önskar bara att jag orkade vara vaken fler av dygnets timmar....





2 kommentarer:

  1. Jag adopterar väldigt gärna John Blund! Skickar du papperen undertecknar jag direkt! :-) Kram, Åsa

    SvaraRadera
  2. Så gärna, så gärna. Jag är fruktansvärt trött på honom! Skickar expressbud redan i kväll! :-) Kram!

    SvaraRadera