...och du ska få se att jag kan ro i land

"Från och med första juni står du på egna ben".
Så sade min handläggare på försäkringskassan i dag, vid vårt avslutningsmöte tillsammans med arbetsförmedlingen.
Oh My God...
Jag darrade till, men när orden fått sjunka in och jag gick ut därifrån kände jag mig nästan berusad.
Det är över nu.
Det är äntligen över.
I am psykfall No More!
På onsdag är jag en vanlig arbetssökande som ska skrivas in på arbetsförmedlingen
och det märkliga är
att jag inte känner någon ångest inför det...

För några år sen sa jag upp mig från mitt jobb där jag bara mådde sämre och sämre, men arbetsförmedlingen och a-kassan gjorde mig knappast friskare.... Till slut blev jag sjukskriven och har varit det sen dess.
Jag var inte beredd på det här när jag åkte till mötet i dag, jag hade fattat det som att jag skulle få någon form av "arbetslivsintroduktion" i fortsatt rehabsamverkan, men.... icke.

På egna ben (guldstjärna till alla som kan referera till rätt sångerska)
Jag borde egentligen ha reagerat med någon form av panik i det här läget, men i stället kände jag mig så lätt och lycklig och log så stort när jag gick ut i Motala att jag fick ta på mig mitt headset, och låtsas att jag lyssnade på något oerhört underhållande.
"Du har fixat det här, du har nått målet", sa handläggaren.
Ja. Och lite till. Jag har gått i mål utan medicin och en sambo fattigare.
Jag vet att livet som arbetssökande inte är någon picknick, men för mig, efter allt som varit, att få höra att jag är på ruta ett, att jag är med i matchen igen... det är stort.
Jag vet var jag är nu och jag vet var jag vill vara om ett år.
Tiden där emellan är min och jag ska investera så klokt jag kan.
Steg för steg (ny guldstjärnechans)

Halleluja

jag är frisk igen

vilken lättnad

Den masken som mitt hjärta tärde dog av övermättnad

Dock var det ej långt ifrån att den mig bragt på kyrkogården

Gud hjälpe den som får den

Gud hjälpe den som får den



♪♫ that´s what friends are for ♫♪

Jag har, precis som så många andra, världens bästa vänner.
Jag kan ärligt talat inte önska mig mer...
Genom allt, verkligen genom allt, finns de där, tveklöst, och jag fattar inte hur de orkar....
...men jag antar att det är av samma anledning som jag finns här för dem, oavsett vad.

Om man drabbas av en sådan sjukdom som jag har gjort, en sjukdom som inte alltid syns eller märks, men likväl en sjukdom som kan ha dödlig utgång om man inte får behandling, då kan man också drabbas av en ganska smärtsam insikt om vilka som inte längre finns där för en.
Jag har, ganska oväntat måste jag säga, fått uppleva hur människor vänt mig ryggen när jag behövt dem som mest...
För att jag inte längre orkade låtsas? Spela? Skratta och le och roa min omgivning, vara den som alltid har ett dräpande svar, en mördande finish......

(jag undrar om nån ser att clowner inte ler)

Att tappa masken för en kort liten sekund kan vara förödande.
Jag orkade inte låtsas, orkade inte spela och orkade definitivt inte le längre.
Det tog tid för mig att acceptera att jag faktiskt blivit sjuk,
att jag behövde vård, medicin, terapi, hjälp.
Men det är så det är.
"Svår och långvarig depressiv period  Ångest med paniksyndrom"
står det på vad jag tror kan vara det sista i en lång rad av sjukintyg.
Två år och tre månader har jag haft det på papper, i verkligheten kan jag addera ytterligare ett år.
Det är inte lätt att vara på topp då ;-)
Men - i stället för att sörja de som försvann
gläds jag över dem som faktiskt finns kvar
som aldrig
oavsett vad
skulle vända mig ryggen

Min sjukskrivning upphör inom kort
jag har fått vård, medicin, terapi, hjäp
och jag kan både skratta och le, men jag passar mig noga för att låtsas.
Det kanske blir besvärligare för andra, men befriande för mig själv...

Cirkeln är inte sluten, den är bara snurrig

I dag var det möte på Försäkringskassan med min handläggare. Sist vi sågs var i juni, då jag skrevs in i Motala, och jag grät oavbrutet under det mötet :-) Hon konstaterade snabbt att jag mår bra mycket bättre i dag än vad jag gjorde då, och att AME har gjort mig väldigt gott. Min AF-handläggare var också med på mötet, vilket kändes bra för mig, då han verkligen har greppat vem jag är och vad jag behöver hjälp med. Synd att jag from måndag har en ny handläggare.... då blir det att dra min story än en gång...
Hur som helst, i dag var det mest en avstämning och en del info om framtiden, vad som händer med min ersättning osv.
Man får inte vara sjuk hur länge som helst, det vet vi alla. Dag 551 ska du vara tillbaka i sadeln, vare sig du är livrädd för hästar eller ej.
Jag är livrädd för hästar.
Man ska därför inte förvänta sig att jag någonsin kommer farande på nån vit springare.
Däremot har jag länge velat lära mig att cykla enhjuling.
Det kan vara svårt i en stad som enbart har kullerstensgator.

Senaste dagarna har varit något centrifuglika (är det ett ord som funkar?)
Illamående
är i alla fall ett av symptomen (drabbar så väl mage som huvud)
Men även om inte allting blir som man tror eller hoppas så kan det ändå bli ganska bra fast på ett helt annat sätt.
Så måste det vara.
För en dag ska jag lära mig cykla enhjuling.

Theme song of the day:
"One monkey don´t stop the show"
(Gillian Welch)

Och om någonting verkar snurrigt eller oklart när det gäller den här prinsen så beror det nog enbart på att det är så det är.
Tack för ert tålamod och på återseende.

Nån som vill adoptera John Blund??

"Boven i dramat är tröttheten", sade den för dagen riktigt sympatiske arbetsförmedlaren.
Sant.
Mycket sant.
Sedan jag började arbeta fyra timmar om dagen i stället för tre så har jag inte mycket till liv.
Jag går upp, jobbar, kommer hem.
Äter lunch, enbart av den anledningen att det goda hjärtat D har lagat den till mig.
Sen börjar kampen. Kroppen skriker efter sömn. Min vilja är att vara vaken.
Viljan förlorar.
Jag somnar.

Försöker lyda doktorn och ställer klockan på 30 minuter. Det ska kompensera två timmars förlorad nattsömn. Sägs det.
När klockan ringer är jag förlamad. Min tanke är att jag ska röra på mig, lyfta någon kroppsdel, armen, huvudet, benet, vad som helst. Inget lyder, inget lyssnar. Jag kan inte röra mig.
Efter två timmars slummer kommer jag i bästa fall upp ur sängen. Då är det mörkt ute, det börjar gå mot kväll.
Jag försöker klarna till i skallen för att få lite kvalitetstid med D, men jag kan inte påstå att jag ligger på någon vidare hög konversationsnivå.
TV:n är ungefär vad jag klarar av.
Sen är det snart dags att sova igen.

Jag har inte kommit i väg till gymet en enda gång sen jag gick upp i arbetstid. Det finns så mycket vilja, men så fruktansvärt lite energi...

Det gör mig så förbannat less...

När lördagen kommer är det vila som gäller, i stället för allt jag borde och vill göra. Jag har inga krafter.
Söndagen kan i bästa fall leda till någon form av aktivitet, sen börjar veckan om igen.

Blir det bättre med tiden?
Skulle det bli bättre utan medicin?
Skulle en djupare nattsömn leda till piggare dagar?
Skulle ett liv utan medicin sänka mig i mörker och orkeslöshet av annat slag?

Frustration, ångest, dåligt samvete... för att jag inte orkar vara social och aktiv.
Jag väljer inte. Jag har inget val.

Boven i dramat är tröttheten.

Jag får i alla fall fortsätta på de här fyra timmarna om dagen året ut. Jag var rädd att de skulle tvinga mig att gå upp i arbetstid, men det var det inte tal om den här gången.
Det blev ett bra möte, med mycket snälla ord från min handledare på AME, om mina framsteg både socialt och arbetsmässigt. Hur jag tar mer plats i stället för att bara smälta in, hur jag kommer med idéer och förslag som inspirerar övriga deltagare... och det är gott att höra. Jag känner själv hur jag blivit starkare bara de senaste veckorna, då jag fått så mycket uppmuntran, och det är gott att höra att det också speglas i mitt beteende.





Första docksängen,
dekormålad av undertecknad :-)
Sedan bilden togs har jag även gjort ett litet gyllene mönster på den tomma gavlen, men det blev jag inte särskilt nöjd med!

Det omtalade Fia-spelet. Har även gjort spelpjäser :-)




I går kom jag i alla fall ut på en liten promenad i kylan.
Den här platsen är lika vacker alla årstider....


För nu har jag fått se Vadstena alla årstider. Första gången jag kom hit var det sommar. Andra gången var det vår, tredje gången var det vinter och nu, har jag fått uppleva hösten. Jag kan inte beskriva hur gott det är att få vara här... Önskar bara att jag orkade vara vaken fler av dygnets timmar....



Oväntade besök

Det är roligt att bo i en stad där folk faktiskt passerar i bland.

I helgen fick vi inte mindre än två oväntade besök. I fredags ringde mamma och pappa från Motala och undrade om jag ville ha sällskap och det ville jag förstås! De var på väg från stugan i Norrland till huset i Småland och.... jag hade vid tillfället Zoegas, inte Gevalia hemma. Kanske var det därför de envisades med att dricka sitt eget medtagna kaffe?

I går kom ett anrop från världens vackraste vovve - Farbror C - och hans underbara klan, som också var på genomresa. De anlände strax efter det att jag hämtat hem såväl D som ett gäng kantareller från skogen. Om gästerna ville ha mitt Zoegas-kaffe? Nej. De ville hellre ha te.

Men, i alla fall, jag trodde att det skulle bli en lång och ensam helg, men så blev det inte alls :-)
Det är så mycket roligare att ta emot besök i ett hem där man slipper trängas (och skämmas över röran). I vår minimala lya i Göteborg såg det oftast ut som kriget, hur vi än försökte få ordning..... Inte så lätt när man inte ens har garderober! Jag tror vårt vardagsrum här är större än hela vårt förra hem.

Måndag på jobbet, och det märktes på ungefär alla utom mig. Jag var, trots ganska taskig sömn, pigg och sugen på att arbeta. Det blev fasadmålning för mig och gruppterapi för resten ;-)

När jag kom hem fick jag ett mycket välkommet telefonsamtal från Psyk i Motala. Teamet har bestämt sig för att arbeta vidare med mig, tack, tack, tusen tack, och jag kommer snart att kallas till en kurator som gör en vidarebedömning för att se till att jag får rätt hjälp. Läkaren som ringde, samma som jag träffade för en vecka sen, skrev in mig i medicinregistret, vilket jag tar som ett gott tecken. Jag är inne i systemet. De skickar inte ut mig med enbart medicin och ber mig klara mig bäst jag kan på egen hand. Jag kommer att få hjälp!

I brevlådan har det på sista tiden kommit några mindre välkomna anrop från företaget med det hiskeliga namnet "Barabamba". Det påstås att en klassåterträff närmar sig. Jag är skeptisk. Tydligen är det 20 år sen jag lämnade grundskolan. Jag har aldrig för ett ögonblick längtat tillbaka. Undrar om någon från den klassen har minsta tanke på att anmäla sig? Vad vet jag.... Jag vet bara att jag skulle tacka ja till vilken annan klassåterträff som helst, när som helst. Livet efter grundskolan, där jag aldrig någonsin passade in eller lyckades göra någonting rätt, har tett sig helt annorlunda, tack, tack och tusen tack för det.

Och slutligen, i kväll, ett högst välkommet och jubelframkallande besked från Göteborg. Pyrets lillebror har äntligen vågat sig ut i ljuset, och hon kommer nog inte att gilla namnet Kasper, tror jag ;-) VÄLKOMMEN ut lilla trollunge! Vi ses på lördag :-) :-) :-)

En bättre dag

Jag tog mig till jobbet, jag tog mig hem och tog en macka, jag tog mig till Motala, jag tog mig till rätt entré på det stora sjukhuset, jag tog en kopp automatkaffe i väntan på förhör, jag försökte med våld få mina ben att sluta skaka och jag tog fint i hand när läkare och terapeut välkomnade mig.
Vi samtalade en timme, jag behövde tre pappersnäsdukar (och de lovade att de hade ett stort förråd) och jag smulade sönder tre pappersnäsdukar i mina svettiga händer.
Nu ska läkeren och terapeuten, tillsammans med sitt team, göra en bedömning av vad jag kan tänkas behöva.
Förhoppningsvis gör de bedömningen att jag behöver något mer än Cymbalta. Den gör mig visserligen något lugnare, men den gör mig också betydligt större (10 kg nu) och den får mig att må illa (jag gissar i alla fall att den har med det hela att göra).

Så nu väntar bara väntan.

Men det är en bättre dag.
Samtalet är avklarat - jag gjorde mitt bästa.
Jag har känt att mina vänner varit med mig i tanken.
D kom hem från Göteborg.
...Jag har världens finaste sambo...

Hoppas på en bättre morgondag

Det är sån där dag då jag gråter över allt möjligt. Jag vet inte helt säkert varför. När jag står och kokar pasta kan jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna rinner. Jag går och sätter mig vid TV:n. Ser slutscenerna ur "Extreme makeover - home edition". En marinsoldat med benprotes får ett nytt hem. Det är så amerikanskt som det bara kan bli och för mig en tillfällig ursäkt till att gråta ut.

Jag inser sen att har missat dagens sommarpratare, den enda jag verkligen ville höra, men får i gång webradion efter viss möda. Annika Östberg berättar sin historia. Mina tårar får fortsätta flöda.

Men jag kommer inte i från mitt illamående. Jag har mått illa sen i fredags. Då fick jag gå ut från jobbet en stund, sätta mig på trappan och försöka förstå vad som händer. Varför?
Jag vet inte.
Men jag tror att jag kanske är rädd.
I morgon ska jag till psyk i Motala och slåss för min rätt till terapi.

Jag har väntat i ett och ett halvt år, och det värsta som kan hända nu är att jag blir avvisad, hemskickad, avfärdad.

Om jag inte får hjälp nu, vad händer då? Mitt hopp står till de människor som vet hur man gör, som kan föra en svag människa framåt i rätt riktning... som kan hjälpa mig göra det jag inte klarar själv.

Jag kan tänka mig hur mötet kommer att se ut i morgon. Jag har mött sköterskor, läkare, överläkare, psykologer..... alltid med samma resultat. Jag får svårt att uttrycka mig och när orden tar slut kommer bara gråt. Jag ber om ursäkt för mitt beteende och får ett papper att torka tårarna med. Ett papper som smulas sönder i mina svettiga händer när jag försöker samla i hop mig och andas lugnt.

Det jag inte kan förutspå är vilken bedömning de gör. Är just jag i så pass stort behov av hjälp att jag får komma tillbaka? Det finns så många andra som har det så mycket värre...

Hur ska jag hantera ett nej?

Jag har vant mig vid att medicinen håller mig lugn... nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen... jag har i flera månader fått vila från den värsta sortens oro och ångest... nu fattar jag inte hur jag alls orkade.
Jag kan inte gå på medicin i all evighet. Jag måste kunna sluta med den någon dag.
Jag hoppas på att kunna förmedla det i morgon. Jag hoppas de tar mig på allvar.

Men om inte..... Vad ska jag då hoppas på?

Grattis Victoria - och tack för i går, Tor!

"Till skillnad från alla som klagade på kylan i vintras och som nu klagar på värmen har jag aldrig sagt ett ont ord om kylan, inte ens när det var som kallast, minus 20 i Stockholm dag efter dag. Den här feta kvava hettan däremot, allt stannar av, tankarna koagulerar.
Ingenting blir gjort"

Bodil Malmsten, underbara bloggen Finistere

Bodil finns, Bodil förstår. Det räcker långt.


Gårdagen delades i olika delar. Den första delen var som så många dagar har varit nu, outhärdligt varm. Jag fick plötsligt en känsla av att jag skulle självantända vilken sekund som helst, så jag gjorde som man gör här - When in Rome - och tog på mig badkläder, badrock och flipflopade mig ner till vattnet, klev rakt i och kyldes till en hälsosammare temperatur. Det blåste ganska friskt, och simturen bjöd därför också några kalla, och troligtvis mindre hälsosamma, supar.

Gick hem lycklig, jag kunde alldeles själv, jag vågade, jag gjorde - något som för bara ett år sen hade varit en fullständig omöjlighet!

Jag bytte om och satte mig ute på gården och läste, lugnt och skönt, och lagom varmt i skuggan. Det hördes ett litet muller på avstånd, och jag som var livrädd för åska när jag var liten, kände mig nu bara lättad. Så kom han till slut, Tor... och trots att det bara varade några minuter så hann han med en hel del! En ruta i trapphuset slogs i kras och tre TV-kanaler dog.

10 minuter tidigare satt jag här och åt melon i solen!

Jag önskade mer dunder, mer brak, mer regn framför allt, och det kom faktiskt lite senare på dagen. Underbart. Helt underbart. Under ett uppehåll tog jag en promenad för att uppleva den något svalare luften och framför allt - dofterna....

Sen på kvällen föll regnet sakta, och jag fick faktiskt stänga sovrumsfönstret en stund, då det började bli kallt! Men - i natt öppnade jag igen.

I dag händer nog inte så mycket... tvättdag, packdag. I morgon kör jag till Göteborg och hämtar upp mina favorittjejer - D och Pyret - och åker sen vidare upp till stugan på Hamburgö, något jag sett fram emot länge. Blir nog lite mer fart närmaste dagarna än det varit här, mina första semesterdagar. Jag har verkligen bara vilat och varit... Skillnaden på att vara ledig på riktigt och att vara sjukskriven är större än man kan tro. Som sjukskriven arbetslös måste jag hela tiden vara beredd på samtal och brev som kräver min omedelbara respons. Jag har inte varit ledig på riktigt på två år. Nu har jag två veckors riktig semester och det är en fantastisk känsla av total frihet!

Sist men så klart inte minst - Grattis på 33-årsdagen Victoria! I år får du förhoppningsvis göra nåt roligare än att sitta i folkdräkt och klappa i otakt ;-) Ombyte förnöjer, kan jag tro....

Prins Piga??

Blogger krånglar med mig i kväll.... alla bilder jag ville lägga upp kommer förhoppningsvis på plats i morgon!!



Kommuntanten berättade aldrig att det finns en verkstad i huset, där man gör i ordning möbler och annat för försäljning. Hon nämnde som sagt butiiiiken och så visade hon strykbrädorna där högvis med textilier tornade upp sig. Hon berättade om vävstolarna som ska tas i bruk inom kort och hon frågade om jag kunde sy. Jag ska väl för fan inte arbetsträna till hemmafru!?!?

Jag åkte från Landet Landet strax efter kl sju i morse. Jag märkte snart att det hade behövts en kvart till för att hinna fram, så jag gasade på så mycket jag kunde mellan fartkamerorna. Sen kom jag till vägarbetena på 50-lappen och där raserades mina redan ganska små chanser totalt! Jag rullade in i Vadstena exakt kl 10, då jag i själva verket skulle ha varit på plats, och jag svor över alla som för ovanlighetens skull höll 40 km/h genom byn. Men även om jag skrek lite bakom ratten så kunde jag tänka den där viktiga tanken: "Detta är ingen katastrof".

För ett drygt halvår sen hade det varit katastrof. Jag är bra på att tänka ut de allra värsta tänkbara scenarion. Så bra att en god vän tipsade mig om att bli riskanalytiker :-) Men cymbaltan fungerar bra på det sättet, jag hinner tänka, jag hinner stoppa paniken, till skillnad från tidigare då känslan tog över allting. Till skillnad från tidigare så kan jag tänka mig ur problem som uppstår, och i stället för att hamna i paniktillstånd så surar jag en stund, som en "normal" människa och sen försöker jag komma på vad jag ska göra för att lösa situationen.
Oftast hjälper det att äta. Oftast är det just det som jag har glömt bort!

Jag var kanske sju minuter sen, men blev vänligt ursäktad. Min handledare verkar vara en klok kvinna, och hon såg inte alls förvånad ut när jag önskade att få göra min arbetsprövning i verkstaden alternativt industriavdelningen - när det finns något att göra där.

Så... I morgon börjar jag jobba, vilket jag inte har gjort sedan september 2008.
Mina dagar kommer att se väldigt annorlunda ut nu, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner någon som helst oro. Förändring är ofta av godo, men det kan ta lite tid att anpassa sig förstås, och se saken från ett annat håll... Ändå, min känsla är att det här kommer att bli bra. Och jag säger som Carola: "En känsla och jag litar på den".

Midsommarhelgen gick för snabbt. Underbart är i bland kort. Soliga härliga dagar med fina människor, underbara miljöer, god mat och allt som behövs för att man ska må gott. Kändes inte så roligt att behöva åka därifrån i dag, men jag är glad att D kan stanna hela veckan hos Granarna och ladda batterierna.

Den här veckan kommer nog att gå fort. Jag kommer att vara på ame (arbetsmarknadsenheten) två timmar om dagen till att börja med, och vi kom överens om att jag ska börja kl 9.30, då det är fika. Viktig social bit, som jag känner mig mest nervös inför, men det är en tröst att veta att jag nog inte är ensam om att känna så. Jag kan tänka mig att det är många som kommit dit med stor nervositet och ångest inför att möta massa nya människor.
Ett hus fullt av förståelse, vill jag tro...

Snart helg igen och då kommer mina söta föräldrar hit, tillsammans med en god vän till familjen, och det ser jag mycket fram emot! :-) Då är det dessutom marknad här ute på gator och torg. Synd bara att D är tvungen att jobba. Vi har 1-års dag, vår första förlovningsdag, på lördag. Men å andra sidan firar vi mest hela tiden ;-)

Jag fick nyss ett mail från Pyrets mamma. Lilla Pyret har lärt sig säga "nej". Hon är ett och ett halvt år gammal. Kanske kan hon lära mig? Snart 36 år, men fortfarande med visst hopp!

Ja men nu...

...känns det lite bättre! Är hos fruarna Gran, denna underbara oas som räddat sans och förstånd på mig och D många gånger. Landet Landet, finaste vännerna, knäppaste Monster-hunden och coolaste katten. Ett rum fullt av kraxande kråkor i alla möjliga nyanser och ett hönshus med en förvirrad halvtupp, men de delarna av Landet Landet kan jag lyckligtvis undvika!

Mötet i går gick som väntat, jag ska infinna mig på måndag och bestämma arbetstider. Det verkar vara ett bra ställe, en plats där alla möjliga människor får pröva sig tillbaka till arbetslivet med något vettigt att göra, där alla intäkter går till välgörenhet. De frågade mig när jag ville börja, och det är kanske en dum fråga till någon som lider av undanflyktsbeteende, men jag frågade om jag fick önska. Det fick jag. Och sen bestämde de ändå som de ville, och därför börjar jag alltså nästa vecka.

En annan rolig sak är jag förklarade för kommuntanten att jag absolut inte ska jobba med något som har med handels att göra. Det är ju liksom handelsbranschen som kört slut på mig. Det första hon föreslår då är deras egen lilla butik, med second hand, för "där är det ju inte så många kunder".
Vi gick till min blivande arbetsplats och kollade runt på de olika avdelningarna och där fortsatte hon tjata om just butiken, och hur enkelt det är där, för att "allt är prismärkt". Okej, är det hon eller jag som behöver hjälp?

Nå ja, jag är glad för att det finns en sån här enhet i Vadstena, att jag kan promenera dit, att jag får ta allt i min takt, att ingen kommer ställa några krav på mig, att det finns förståelse. Jag tror det blir bra.

Nu är vi i alla fall på plats för traditionsenligt midsommarfirande med Granarna, även om D just nu sitter på tåget till Göteborg. Hon kommer tillbaka i morgon, hon slipper inte undan midsommarvalsen :-)


Pinnen med sina älsklingsblommor :-)




Årets första bilder på fölen.... det kommer garanterat att bli fler!

Blä

INTE direkt Little miss Sunshine i dag.... Vaknade ur en lång mardröm där i stor sett hela min familj hade omkommit, en dröm med "Sjätte Sinnet"-twist, där det visade sig att även jag var död, och den enda som överlevt allting var min far, som stod i vårt kök och lagade mat åt sin döda familj och grät... Vi såg honom, men han såg inte oss.

Så Godmorgon Sverige och välkommen till en underbar dag, där första punkten på programmet är möte med Arbetsförmedlingen och Kommunhuset, där närmaste framtiden kanske avgörs just precis i dag. Kanske börjar jag jobba i morgon? Är jag redo? Ser jag ut som en Orup-låt?
Usch.
Jag säger usch.

Jag har aldrig någonsin känt igen mig i Fröken-Sverige-Brudarna som bara ääääääääälskar att träffa massa nya människor och bara äääääääääääälskar nya utmaningar....
Jag bara hatar allt som har med ovanstående att göra.

Ännu ett möte med en ny människa som ska sättas in i min historia. Jag vet inte hur många gånger jag berättat, hur många gånger det har brustit för mig inför nya ansikten och hur många fler gånger jag ska behöva upprepa samma sak igen.

En timme till drabbning.
Jag återkommer..........

Läkare utan gränser

Nä... jag är inte det minsta dansk. Självmål, fläsksvål, jag är mycket mycket svensk.

Tog på mig gul handske och hällde blå wc-anka i toalettstolarna i dag. Har städat nästan alla kvadrat och förberett för återkomsten av min älskade sambo!

Hon ringde och berättade att hon var trött på att vara i Göteborg. Jag svarade att jag också är trött på att hon är i Göteborg. Dock hade hon lånat lilla Pyret på sin lediga dag och tagit med henne till favoritfiket i Haga. Lillan fick med sig både nya kläder och lite leksaker från shoppingstråket, och jag tror att D är ungefär lika förälskad i den där lilla tjejen som jag är! Om en månad får vi låna henne, bil med barnstol och en sommarstuga i Hamburgsund en helg. M&M ska på bröllop och undrade om de kunde muta oss tillräckligt för att ta Pyret över den helgen. Den ungen är all muta man behöver!

I morgon ska jag på möte med min handläggare på AF. Vi ska fortsätta planeringen av min framtid. Vi kom ju inte så där värst långt sist, men förhoppningsvis kan jag prata lite mer i morgon. Var så jäkla ångestfylld när jag gick in i det där rummet förra veckan att jag inte fick fram så mycket. Känns inte lika jobbigt den här gången, nu vet jag ju lite mer om vad han är för typ, och han verkar vara utrustad med ett fungerande hjärta, tack o lov.

Jag har haft turen att möta några sådana personer på vägen. Min läkare K i Göteborg, t ex. Hur många läkare lämnar sitt mobilnummer och säger att man kan ringa när som helst, dygnet runt? Hur många läkare kollar upp buss och spårvagnslinjer åt en, och kommer ut till hållplatsen och möter, för att man ska slippa irra runt och leta? Och hur många läkare kommer i jeans och t-shirt, med cigarettpaketet i högsta hugg, och låser upp avdelningen som egentligen är stängd för dagen för att jag ska få komma in och prata? Han är, så klart, inte ett dugg svensk :-)

Mitt sjukintyg går ut i morgon, och i fredags började jag få lite panik över att min senaste läkarkontakt i Göteborg inte svarade på mail eller telefon, och min remiss till Motala har jag noll koll på, om den ens är skickad... Medicinen var nästan slut och FK meddelade att om jag inte har något nytt sjukintyg så måste jag anmäla mig som helt vanlig arbetssökande på tisdag (i morgon) med allt vad det innebär.

Sista gången jag träffade K, det var väl i slutet av mars, så sa han att jag kunde höra av mig om jag behövde hjälp med någonting. Så jag skickade sms med hela långa förklaringen och möjligen en liten touch av desperation, och inom en timme hade jag svaret "Hej Pia, jag kan hjälpa dig", och så fick jag mitt recept, mitt intyg och lite sinnesro... Den läkaren har varit mer än guld värd för mig! Tänk om alla var så engagerade och uppriktigt hjälpsamma...

Ära dem som äras bör. Vännerna som finns där - ni vet vilka ni är - och självklart min underbara familj. Utan er, ingen Prins Pia :-) Utan er vore jag nog en Gollum i ett stinkande träsk någonstans.

Ångest

Möte i morgon. Handläggare från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och så jag. Usch......
Det står att vi ska diskutera hur min sjukdom hindrar mig, och framför allt vad min sjukdom inte hindrar mig från. Det är inga enkla frågor att svara på.
Vissa stunder känner jag mig helt okej och beredd att jobba, och andra stunder... känner jag mig fullkomligt värdelös. Kan inget, orkar inget, vågar inget, vill inget. Är livrädd för att ge mig in i karusellen, rädd för att jag inte ska klara av att sätta de gränser som krävs för att jag inte ska ramla ur igen...

Nej. Nej. Nej. Tre enkla bokstäver som är så förbannat svåra att uttala tillsammans. Varför? För väluppfostrad? För rädd för att stöta mig med någon, göra någon besviken, verka lat, verka svag, verka vara en sån som inte ställer upp... Tror det kallas för duktig-flicka-syndromet. Se, så duktig jag är, beröm mig bekräfta mig säg att jag duger och räcker till och älska mig gärna!! Vad skulle hända annars? Det är väl det jag måste ta reda på.
Fucking KBT.
"Utsätt dig för det du är mest rädd för".
Men jag är inte så lätt att programmera om. Det gjordes ett försök på mig med just KBT och det gick åt helskotta. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att göra samma jobbiga sak om och om igen till man är alldeles för avtrubbad och likgiltig för att se någon fara i det hela. Jag är inte så jävla dum! Jag tror inte på mina egna lögner. "Säg nåt snällt till dig själv varje dag", säg det tio gånger, säg det hundra gånger, snart tror du på det. Sure. Som mamma säger: KMA.

Jag går inte på det. Systemåterställning misslyckad. Jag kommer i håg, jag glömmer inte, jag är och förblir den jag är. Ge mig en rustning. Ge mig ett skottsäkert hjärta. Operera bort min överkänslighet. Eller hjälp mig hitta ett jobb där ingen jävel stör mig, sliter i mig, ställer idiotiska frågor till mig eller förväntar sig att jag ska le när jag inte är glad.

Ge mig åtminstone något mer än piller.............