Kisse söker hem?

Flera gånger om dagen sitter Gråben och ropar vid vårt köksfönster... Han krafsar på rutan och försöker febrilt fundera ut hur sjutton man gör för att öppna utifrån...

Men vi kan ju inte vänja honom med att vara här inne hos oss!



Inte heller kan jag klandra honom. Vi var ju själva och tittade på Gråbens nuvarande hem, innan vi fick komma till den här lägenheten och kolla, och vi ville inte heller bo där. För stort, för opersonligt, för mycket affärslokal över det hela för att kännas som ett hem. Jag förstår att han hellre vill vara här :-)

Helgen har rusat förbi, men det gör inte så mycket. Ser fram emot morgondagen då mamma och pappa kommer på besök. Jag tror det är en glad pappa som kommer hit, då hans älskade MFF vann SM-guld i kväll. Det finns fler himmelsblå fanatiker i familjen och de firar nog glatt i småländska skogarna :-)

Jag får vara nöjd med att BK Häcken höll sig kvar i allsvenskan och låååååååångt före GAIS. En åttondeplats är inte fy skam och fina 5-0 i sista matchen förebådar en ny getingsommar.

Det blir en lite kortare arbetsvecka för mig, då AME har stängt på fredag. Det blir väl att fortsätta måla på fiaspelet i morgon, och om jag blir färdig med det så väntar några docksängar på mig och mina spretiga penslar. En fin vecka önskas mig själv och alla andra :-)

Hem till gården

Gråben har kommit hem igen! D har kelat med den lille rymmaren i dag. Han bär numera ett kraftigt orangefärgat halsband som han inte verkar överdrivet förtjust i, men så går det :-)

Jag har den här veckan börjat jobba 8-12, och det går bättre än jag hade vågat tro. I går fick jag visserligen lägga mig och snarka två timmar när jag kom hem, men annars har det funkat bra. Jag har haft lite ork över att pyssla här hemma också, som att måla och greja med hyllorna som snart ska vara på plats.

Jobbet ja... jag har lyckats få i gång en egen liten verksamhet, till jubel och förtvivlan. Vi fick en drös med Ikea lackbord, björk, som AME tänkte skicka till Lettland i befintligt skick.
Jag fick dock en idé om att måla borden, och lyckades på något märkligt sätt få med mig grabbarna i snickeriet. Nu svär de över sina projekt, men arbetar ändå lydigt och jag får äran för alltihop ;-)   En målar schackbräde, en gör ett backgammon och själv har jag satsat på ett klassiskt fia-med-knuff. Dessa kan vi förhoppningsvis sälja i vår lilla butik, så får Lettland lite kosing i stället.
Högsta hönsen kacklar förnöjt, och även om jag har svårt att ta emot beröm, så känner jag mig faktiskt lite stolt över det faktum att mesiga lilla jag har lyckats ta makten i den annars totalt mansdominerade tuffingverkstan!
Jag ska lägga ut bilder på våra kreationer när de är färdiga, om de nu blir det alltså :-)

Måste, även om jag nästan får ont i magen av det, kommentera gårdagens bondeavsnitt....
Ann-Katrin. Hennes välkomnande av de något tafatta brevskrivarna... Inte en kram, knappt ett leende, trots att friarna kom med blommor och presenter... SKÄRPNING!!
Hon bjöd på saft, eftersom det är bra att "dricka mycket när det är så varmt".
Samtalet flöt som frusen sirap, om väder och vind och.... väder.
Lille Jonas kom med comboyhatt, bibel och psalmbok och sina inövade "roliga" historier, och varenda sekund från Ann-Katrins gård gjorde mig så generad att jag knappt kunde titta!
Cred till Tomas, som både klippt sig, handlat nya möbler och inskaffat bubbeldryck till flickorna.
Onaturligt långe Johan är liiiite för tillgjord för att jag ska kunna hålla elaka kommentarer för mig själv när han dyker upp i rutan, medan sympatiske ölänningen Jonas sköter sig exemplariskt och gör att man kan slappna av en stund framför TV:n.
Jag älskar verkligen "Bonde söker fru". Underhållning på hög nivå, skämsfaktor ännu något högre, och ett endaste ynka kort avsnitt i veckan är alldeles alldeles för lite...

Gråben saknas

I dag låg en lapp i vår brevlåda. Grannen saknar sin katt, samma katt som sökt ett hem hos oss några gånger. Jag såg den senast i torsdags, när den kissade i blomrabatten här utanför, men sen har han (för det är inte alls en hon) inte synts till.
"Han verkar ju leta efter ett nytt hem" sa D, och det har hon ju rätt i. Kanske har han tröttnat på sin familj, kanske gillar han inte det nya huset...
Jag tror han kommer tillbaka, när han sett sig omkring, eller så har han hittat en ny ägare.
När vi "slängde" ut honom i onsdags kväll satt han länge och jamade ute på trappan, och vi hörde från sovrummet hur han hoppade upp mot handtaget och försökte få upp den låsta ytterdörren.

Gråben


Jag hoppas ändå att han kommer tillbaka snart. Vi saknar honom också....

Helgen som gick var en trötthetens helg... D och jag åkte till Ikea i fredags och lyckades göra av med all energi och nästan alla pengar och dessutom göra några köp som inte blev så bra. Tanken var att åka tillbaka i går, men... energinivån var mycket låg, så det får bli en annan dag. Jag har i alla fall lite hyllprojekt att pyssla med. Det ska bli små sängbord och så ska det upp lite belysning på en vägg i vardagsrummet. Först måste jag dock försöka få till tre små minihyllor av de beståndsdelar som vi krafsade i hop i fredags kväll :-)
Bild kommer vid eventuellt resultat.

Från och med i dag arbetstränar jag fyra timmar om dagen. Det var inte lätt att sätta i gång kl 8 i morse. Jag håller på att skrapa bort färg från några gamla stolar, och i dag hade jag ingen som helst kraft den första timmen. Inte blev det mer upplyftande av att klockan på väggen fått vintertidsspel och stannat på tio i åtta.
Jag förstår inte varför vi håller på och jiddrar med klockan två gånger om året. Whats the point?
Hur som helst. Jag kommer aldrig att tycka att det är okej att kliva upp medan det fortfarande är mörkt ute. Och särskilt inte på måndagar!

Katten också....

När D öppnade köksfönstret i morse hoppade katten in :-)
Jag har gått i adoptionstankar hela dagen, och när katten åter igen kom in och hälsade på oss i kväll så kändes det helt självklart. Jag har till och med gett henne ett namn.
Men...
Vår käre fastighetsskötare och granne J kom ner för trappan medan vi studerade vår blivande familjemedlem som i sin tur studerade min sida av sängen, och D passade på att fråga om J möjligen kände till den här katten. Jodå... den tillhör tydligen familjen som nyligen flyttat in i huset mittemot....... Den är bra på att öppna dörrar och har tydligen blivit stamgäst på restaurangen vi delar gård med.
Okej... då vet vi i alla fall att den inte är hemlös.
Men jag kan inte låta bli att fundera över varför den nu för tredje gången varit och inspekterat vårt hem.
Jag vet.
Jag hade antagligen inte kunnat behålla henne.
Men ändå.
:-(
Det är i alla fall onsdag.
Och Gert fick inte följa med hem till Ann-Katrins gård.
Det är vi alla glada för.
Utom möjligen Gert.
Även om Ann-Katrin inte verkar ha koll på vad hon egentligen gör i programmet "Bonde söker fru", så hade hon i alla fall koll på den högst arrogante och vidrigt självgode Gert.
Tyvärr såg hon inte vilken pärla hon missade när hon skickade hem Roger. "Jag är väl ingen charmör", sade han ödmjukt och sorgset...... men det är han visst. Och jag hoppas att han får många kärleksbrev från kvinnor som suttit framför TV:n och sett det som Ann-Katrin inte såg.

"Suuupärhaarrliga tjjaaejör"
tjatar jättegarvet Johan
och jag ser bara att en av dem är något mera kortklippt än de andra
men det är också allt.

Oväntat besök

Vi har visserligen träffats förr, men inte så här. En morgon satt hon (jag tror i alla fall att det är en hon) utanför köksfönstret och ropade.
Vi har även kelat några gånger ute på gården.
Men i dag blev det lite mer familjärt, då hon helt sonika valde att kliva in genom köksfönstret och ta en husesyn. Sjävklart. Svansen i vädert. Rum efter rum. Inspektion av kakelugnen i skrivarlyan. Det verkade godkänt. Jag tror hon vill bo här. Jag vill att hon ska bo här. Hur vet man om hon är hemlös eller inte?

Just det... en annan liten detalj också. Jag är ju en aningens allergisk också....
Men ändå :-)

Vandring vid vattnet

Om kvällarna kan jag se solnedgångens glöd speglas på husväggarna utanför. Jag måste ut. Jag måste se det. Jag går ner till stenmuren och är en av de hänförda, en av de tysta, en av de som bara är, där och då.
Jag promenerar sakta längs vattnet och ser andra som jag, sittande på muren, på bänkarna, eller stående längs vägen. I tystnad tar de in stunden, bevarar minnet.

Borta vid folkhögskolan ser jag först en av de söta minkarna som bor i muren. Jag vill ha ett kort på den, men hinner förstås inte få upp mobilen förrän den har gömt sig igen. Då kommer den lilla jägaren, återvändaren, och hälsar glatt på mig. Hon är, som oftast, mycket upptagen av sin jakt, men hälsar vänligt med nosen mot min hand innan hon springer vidare och skuttar upp på muren där minken precis har sprungit omkring. Jag undrar vem som tar vem vid en eventuell uppgörelse. Minkar kan ta andundar.... men en katt?

Jag hinner ta ett suddigt bildbevis på katten som jag skickar i ett mms till D. Senare, när hon ringer för att säga godnatt, tackar hon för bilden. Hon blev glad att se sin sköldpaddsfärgade vän igen :-)

Jag vänder och går tillbaka mot pumphuset, vårt riktmärke, där vägen leder upp mot vårt hus.

Det doftar starkt av insjö, en doft som gör mig glad. Doften av barndom, metspön vid en gammal brygga som inte längre finns, små bollar av uppblött bröd som träs på rostiga krokar. Det nappar löja och mört, aldrig något användbart. Men på kastspö får vi aborrar, gäddor och en gång, en oförglömlig midsommarafton, min pappas haka...

I kväll matchar himlen min mobil

Jag traskar mot slottet, möter en man som försöker promenera sin tax. Taxen vill åt andra hållet. "Men kom nu då" vädjar mannen trött. Bön biter inte på taxar.

Jag viker av från strandpromenaden och går upp mot gränderna, hör skratt från de små trädgårdarna, möter några skygga katter, ingen som vill hälsa. När jag är hemma ser jag hur en liten strimma rosa fortfarande lyser starkt på himlen. Jag måste till vattnet igen, går ner till muren, sätter mig på en sten och bara tittar.

För första gången den här sommaren blir min näsa kall.
Det kan bara betyda en sak.
Sommaren är snart över.
Hösten kommer.
Och jag har överlevt...

Kärt återseende :-)

Den sköldpaddsfärgade katten är tillbaka!
Jag gick ut för att se på himlen, solnedgången var fantastisk... promenerade sakta bort mot folkhögskolan... och där kom hon tassande emot mig, inte ett dugg död.
Skulle ha tagit bildbevis om inte batteriet precis lagt av.
D ringde från Göteborg, och blev glad för nyheten :-)

Apropå det och något helt annat:
När Gud stänger en dörr öppnar han någonstans ett fönster.

AJ

Och jag är glad att Victoria är någon annanstans när Charlotte Perelli slaktar en av mina älsklingslåtar "River deep mountain high", en låt som bör framföras av Tina Turner och ingen annan.... Vad menar det där Perelli-våpet med "If I last you"????
Jag vet inte, och jag tänker inte ta reda på det.

Stängde av TV:n och tog en promenad i stället... satte mig i trädgården vid pilgrimscaféet och fick besök av en liten kelgris som hoppade upp i min famn :-)

Pilgrimspisse :-)

Mysstunden tog dock slut när myggen upptäckte mig och började kalasa på mitt delikata blod. Gick hem via Vättern, såg nog tio kvällsbadare i det stilla vattnet.

En sån här kväll är det liksom oemotståndligt.... jag måste frossa i lite "Stolthet och Fördom" innan godnatt. Colin Firth-versionen of course :-)

...Mr Darcy...

Var är hon?

Den sköldpaddsfärgade katten är borta. Saknad. Hon brukade alltid synas vid folkhögskolan, men när terminen tog slut försvann även katten. Jag kan tänka mig att hon hörde till någon av eleverna... D ser ingen annan förklaring än att katten är död. Borde jag ge henne lite av mina antidepressiva?

Oron för katten förstärktes dock när jag i dag på väg till jobbet såg att Tjötröven (på bilden nedan!) satt inne på den sköldpaddsfärgades revir...

Vägen till jobbet är osannolikt vacker. Mina nya kollegor, infödingarna, hör min lovsång över Vadstena och förstår att de är hemmablinda. Måtte jag aldrig bli det. Tror inte att det är möjligt.... Min handledare sa i går att jag borde bli ambassadör för den här lilla staden :-)

Jobbet ja, det körde i gång på allvar i dag. Gymnasieskolans cafeteria ska målas om, så i dag har jag täckt golv och tvättat väggar. I morgon ska vi börja grundmåla. Det känns bara bra så här långt... Att gå knappa tio minuter längs med stenmurarna vid Vätterns strand, bort till de blommande kolonilotterna och där vika av mot bebyggelsen för att alldeles strax vara framme,  det känns som den mest perfekta start jag kan få...

Efter regnet...

...kom D hem :-) Och sen dess har det varit sol...
Klarade av mötet med AF först, och det gick ganska bra. Min handläggare verkar förstå mig, och han kommer att hjälpa mig med de svåraste bitarna, att kontakta företag t ex. Kanske kan det bli arbetsprövning här i Vadstena och det hade varit helt perfekt. Nästa möte blir om nån vecka, kanske då tillsammans med kommunen. Vi får se...

Ja, sen kom äntligen D tillbaka från sitt maratonpass i Götet, och det känns nästan overkligt bra att ha henne hemma igen :-) Firade med årets första jordgubbar och vispad grädde :-)


Fick en jättefin present av D, en snorkfröken-handduk :-) Ja, det finns vissa likheter.... haha! Snusmumriken köpte hon till sig själv, och den passar henne på många sätt.


Fick även denna, Too-Ticki, och det är ju henne jag egentligen vill vara mest lik. Så där stark, självständig och händig....

När vi kom hem gick vi en runda i lägenheten och kollade lite vad som hänt medan hon varit borta. När vi kom till ateljérummet var dörrarna stängda, högst medvetet, och jag sa att hon kunde öppna och gå in.

Saken är den, att när vi kollade på lägenheten i februari, så var det vår glade granne, tillika fastighetsskötare, som visade oss runt. Han sa att vi kunde måla och greja som vi ville här, "inga problem", varpå vi började planera efter det förstås. Det givna målarrummet till D, hörnrummet med massa härliga fönster och ljus, skulle självklart bli vitt, tänkte vi. De gamla gröna tapeterna skulle aldrig funka i en ateljé, de skulle störa alldeles för mycket, så det hela var en solklar plan.


Trodde vi. Till vi förstod att vår glade granne lovat lite för mycket.
Ägaren till huset är oerhört rädd om sina gamla tapeter, då det i regel är pensionärer som hyr av henne, och de älskar tydligen hysteriska väggar... (Hallen är värst, den kommer vi till senare!) Så hon satte tyvärr stopp för våra planer, vänligt men bestämt...

D tappade all sin entusiasm för ateljén när hon förstod att vi aldrig skulle få måla om därinne. Vi har försökt komma fram till olika lösningar, men det har känts som ett ganska knepigt projekt... Men i förra veckan hittade jag en rulle mjölkpapp (aldrig hört talas om tidigare) och med denna ganska tjocka papp har jag nu tapetserat över de fula väggarna (med hammare o spik!) och förvandlat rummet till den ljusa arbetsplats som det var tänkt att bli. D hade ingen aning, och hade så sent som på tåget hem suttit och deppat över hela grejen, så hon blev faktist gråtfärdig av lycka när hon klev in i sitt "nya" rum och såg att det var klart! Jag har sparat de gröna väggarna på varsida om kakelugnen, för där hade vi ändå tänkt skärma av och göra en liten gång framöver. Jag skulle inte säga att arbetet är något mästerverk, men jag har gjort så gott jag kunnat, de gamla tapeterna sitter kvar, och D är överlycklig, det är det absolut viktigaste!




Härligt väder hela dagen, det blev en kvällspromenad i solen och två nya bekantskaper:



Den första hade jag lätt kunnat ta med mig hem, en riktig pannbuffare som kurrade på samma sätt som min lilla Gosan gjorde (frid över hennes minne). Nästa katt kom besämt springande mot oss och ropade från långt håll, nåt som skulle kunna betyda "SE MIG!!" och hon gav inte upp så lätt. Följde efter oss och tjatade en bra stund, och jag är som ni kanske förstått inte så där jättesvår när det kommer till att charmas av katter ;-)


Vi smet in på kyrkogården och lyckades skaka av oss det envisa lilla följet ;-)


Är man svag för gamla murar och kelsjuka katter är detta staden man ska bo i!

Slutligen måste jag säga något om Målet. Målet man inte kan göra. Målet som mannen ändå gjorde. Maicon... Jag tror inte på det hur många gånger jag än ser det! Nordkoreas målvakt applåderade. Jag kan gott förstå varför.

White´n`Black

Blev vän med "gårdskatten" i dag, den som kissar i tulpanrabatten bakom brevlådorna. Jag har sett den ett par gånger, men då har den bara verkat skrämd. I dag kom den äntligen fram till mig och visade sig vara en riktig kelgris.


Jag vet inte om restaurangen vi delar innergård med uppskattar katter. Jag är i alla fall glad att den är här.


Efter en hel dags slit och släp i köket (D har slitit och släpat, inte jag) så syns köksbordet! D har även sått en massa frön som nu ligger och gottar i diverse olika krukor och byttor. Mina händer har inte minsta nyans av grönt någonstans, så jag förstår ingenting, men det blir säkert fint. Och gott. Och nyttigt.



I morgon åker D och jag till Göteborg. D för att jobba, jag för att få en laserdos i ryggen och sen en massa mys med mitt yngsta lilla gudbarn, eller fadderbarn, för kyrkan är inte på något sätt inblandad, även om jag jobbar på att få in henne på klostret här innan livet gör henne illa på nåt sätt. Lilla Pyret är drygt ett år gammal och blir snart storasyster. Spännande värre! Hon är ett av de absolut roligaste barn jag träffat, så oemotståndligt charmig, härlig och mysig att umgås med. Blev jag garanterad ett sånt barn så skulle inte tveka :-) Eller???

Storstadsluft är inget jag längtar efter.

Det bor en mycket flitig spindel i vår bil.

Om det står att man ska använda bakplåtspapper så bör man också göra det.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har behövt vantar i maj.
Mig gör det inget.

Nyspolad och lätt solbränd

"Hoppas det löser sig", sa D, innan jag gick till vårdcentralen. Och det gjorde det. Två snabba spolningar i örat, sen var det över. Så underbart skönt att höra igen! Jag fick själv se vad som hade orsakat det hela och det var ganska äckligt :-)


Blev omkörd av dumdumtåget på väg till öronspolningen. Tur jag hade hörsel kvar på andra örat, annars kanske jag hade blivit överkörd.

På vägen hem värmde solen så där lagom, så jag hämtade D, en liten chokladbit och två muggar kaffe och gick ner till vattnet. Andra människor kanske skulle bli nervösa av hur lugnt och skönt det är här, och jag vet att en och annan ifrågasätter vårt val av stad, men människor är olika. Jag behöver inte utbudet i storstan längre. Jag behöver det här. Min själ behöver det här. Jag älskar att vara här...



Vi gick promenaden bort mot stranden och mötte den sköldpaddsfärgade katten som D förälskade sig i redan i vintras när hon var här. De två blir verkligen lyckliga när de får syn på varandra! Katten känner igen D:s röst och kommer glatt till mötes när hon hör henne :-)



Grym jägare. Grymt söt.

Det råder förstås skilda meningar i den här saken, men som kattälskare stormtrivs jag här. I går kväll tog jag en promenad i duggregnet, och träffade på en vit liten katt som satt på gatan och frös. Jag satte mig ner och hälsade på henne (tror det var en liten tjej) och hon var väldigt kelig och mysig. När jag reste mig för att gå så hoppade hon upp och satte sig som en ryggsäck på mig... Hade jag bara kunnat så hade jag väl tagit med mig alla katter hem och sett till att de slapp vara hungriga, frusna och blöta. Men....ödets ironi gjorde mig till pälsdjursallergiker....


Ett djur jag tål. Tror jag. Årets första nyckelpiga.


Och strax intill, den andra.

D och jag diskuterade monarkins varande eller icke varande i dag. Vi är helt överens, annars hade vi kanske inte kunnat leva tillsammans, om att vi behöver vårt kungahus. De gör ett fantastiskt arbete över världen och jag beundrar ju Kronprinsessan enormt. "Jämför henne som representant för Sverige med jättebabyn Reinfeldt, vem fan vill se honom?" sa D i dag. Jag kan bara hålla med.
Victoria är en klok, genuin och varm människa, som har en sån sund inställning till sin uppgift. Hennes engegemang, hennes ödmjukhet och hennes trygga självförtroende gör mig till en mycket stolt rojalist med stor tillförsikt. En dag är hon vår drottning. Jag kommer förhoppningsvis att få uppleva den eran, och det känns bättre än grumme för framtiden. Såg förresten TV 4-dokumentären, del tre, om just Kronprinsessan i dag. I en sekvens får vi se hur hon kokar te, och häller en skvätt mjölk i sin kungliga kopp. När kylskåpsdörren öppnas syns ett par flaskor ketchup och tre Norrlands guld. Så ser det ut på slottet. Dock inte i Prins Pias slott. Här finns ketchup, men aldrig, om jag får bestämma, någon öl.


Snygg är hon. Också.