lördag 14 augusti 2010

Vandring vid vattnet

Om kvällarna kan jag se solnedgångens glöd speglas på husväggarna utanför. Jag måste ut. Jag måste se det. Jag går ner till stenmuren och är en av de hänförda, en av de tysta, en av de som bara är, där och då.
Jag promenerar sakta längs vattnet och ser andra som jag, sittande på muren, på bänkarna, eller stående längs vägen. I tystnad tar de in stunden, bevarar minnet.

Borta vid folkhögskolan ser jag först en av de söta minkarna som bor i muren. Jag vill ha ett kort på den, men hinner förstås inte få upp mobilen förrän den har gömt sig igen. Då kommer den lilla jägaren, återvändaren, och hälsar glatt på mig. Hon är, som oftast, mycket upptagen av sin jakt, men hälsar vänligt med nosen mot min hand innan hon springer vidare och skuttar upp på muren där minken precis har sprungit omkring. Jag undrar vem som tar vem vid en eventuell uppgörelse. Minkar kan ta andundar.... men en katt?















Jag hinner ta ett suddigt bildbevis på katten som jag skickar i ett mms till D. Senare, när hon ringer för att säga godnatt, tackar hon för bilden. Hon blev glad att se sin sköldpaddsfärgade vän igen :-)

Jag vänder och går tillbaka mot pumphuset, vårt riktmärke, där vägen leder upp mot vårt hus.















Det doftar starkt av insjö, en doft som gör mig glad. Doften av barndom, metspön vid en gammal brygga som inte längre finns, små bollar av uppblött bröd som träs på rostiga krokar. Det nappar löja och mört, aldrig något användbart. Men på kastspö får vi aborrar, gäddor och en gång, en oförglömlig midsommarafton, min pappas haka...

I kväll matchar himlen min mobil















Jag traskar mot slottet, möter en man som försöker promenera sin tax. Taxen vill åt andra hållet. "Men kom nu då" vädjar mannen trött. Bön biter inte på taxar.

Jag viker av från strandpromenaden och går upp mot gränderna, hör skratt från de små trädgårdarna, möter några skygga katter, ingen som vill hälsa. När jag är hemma ser jag hur en liten strimma rosa fortfarande lyser starkt på himlen. Jag måste till vattnet igen, går ner till muren, sätter mig på en sten och bara tittar.

För första gången den här sommaren blir min näsa kall.
Det kan bara betyda en sak.
Sommaren är snart över.
Hösten kommer.
Och jag har överlevt...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar