Första gången jag slog sönder något i vredesmod var jag elva år gammal och hade precis sett min favorit i melodifestivalen besegras av något så oerhört pinsamt som Kikki Danielsson........
Skithäftiga Pernilla Wahlgren och hennes vrååååålsnygga dansare blev bara fyra och jag gick genast in på toaletten, grät, tog min lyckoamulett ur fickan och drämde den i golvet. Den gick i småbitar, något jag också blev lite ledsen över, men vad hjälpte det? Kikki var fortfarande nr 1 i folkhemmet och Pernilla blev för evigt "hon som vrålade ett fyrstruket ciss".
Dansarna, förresten, alla jag diskuterade det hela med tyckte som jag - Vito var klart snyggast av bröderna Ingrosso och när det stod klart att Pernilla var i hop med Emilio så tyckte vi att alla att hon hade valt fel.
Med facit i hand..... kanske hade vi rätt?
1987 hände det ofattbara. Lotta Engbergs fyra bugg och en jävla cocacola ("spela freestyle med fräck musik" - den frasen ger mig fortfarande gåshud och inte av den bra sorten) VANN över Arja Saijonmaas helt underbara och numera legendariska låt "Högt över havet".
Jag och min rödhåriga barndomsvän gick runt med protestlistor på skolgården, vi tvingade folk i första klass att uttala en åsikt (rätt åsikt så klart), de som inte ens hade fått vara vakna och titta på festivalen, vi VÄGRADE acceptera att Arja inte vann. Det fanns dock flera blondiner i vår klass som tyckte att rätt låt hade vunnit, och detta krävde aktion.
För att visa vår avsky planerade vi in ett hemligt nummer i den show som var planerad till nästa föräldramöte. Det stod ett frågetecken längst ner på låtlistan, och vi avslöjade ingenting.
Efter skolan träffades vi, några tappra krigare, hemma hos mig och övade. Jag fick äran att totalt göra narr av Lotta Engberg själv, vi larvade oss så mycket vi bara kunde för att visa hur otroligt fel och pinsamt det var att vi skulle skicka i väg bugg o cola till E.S.C.
När vi sedan stod på skolans scen (scen och scen, vi stod framme vid svarta tavlan) och tog ut svängarna så mycket vi orkade för att förnedra Enberg så mycket vi bara kunde så blev resultatet ett fullkomligt fiasko.
Publiken älskade det.
Men inte på det sättet vi hade räknat med. De såg vårt nummer som en perfekt hyllning till dansbandsfjollan och hennes förbannade hulahula-kör, och de lovorade oss, till och med siade om en framtida karriär för undertecknad som scenartist...... De tyckte vi var såååååå duktiga.
De hade inte fattat nånting.
Och jag blev där och då smärtsamt medveten om att jag måste gå genom livet som ett missförstått geni.
En sann schlagerdrottning
Melodifestivalen engagerar mig fortfarande onödigt mycket. Jag slår inte sönder saker, men jag älskar att hata de flesta som kliver upp på scenen med siktet inställt på eurovision song contest :-)
De flesta människor verkar ha en åsikt, vare sig de kollar på tävlingen eller inte, vilket jag tycker är ganska fascinerande. Svenskarna är lite bleka annars, när det gäller engegemang, vilket förstås är jävligt tragiskt...
Jag anar hur det kommer att sluta på lördag i Globen, även om jag hoppas på mirakel! Det finns framför allt två tittargrupper som utgör jury i Sverige, och de är inte av samma åsikt som jag i det här fallet :-)
Hur som helst - jag vet vad som gör mig på bra humör när det kommer till musik, och när Panter-tanterna siktar mot dansgolven framåt sommaren så inte faan är det till tonerna av den lille Saaten!
