Slutgörande

Snart är det äntligen slut på det här året
Det har varit helvete och himmel och det mesta där emellan
och jag är trött på det
Jag gör slut med 2014
och jag tänker fortsätta göra slut
med sådant som inte fungerar

Visst, det är bara ännu en ny dag i våra liv
men det känns ändå som en brytpunkt
en chans en möjlighet en blank sida 
något som blir tydligare vid just ett nytt år
kanske för att ett år summeras 
en tar sig lite tid för eftertanke och kanske nya planer

Inför det här året skrev jag 
"Någonstans
år 2014
tror jag att jag tar mig rätten att kräva mer"
och så blev det
Saker som var fel rättades till
förändrades
och jag fick känna mig mer levande 
precis som jag önskade
med de effekter det medför
Att leva med eller utan oro att förlora någonting
är två helt skilda tillstånd

Så vad ska jag önska av 2015?
Mer styrka
Mer egen drivkraft
Mindre anpassning
Precis det som jag försökt jobba med sedan 2011 
men inte riktigt bottnat med
I stället har jag liftat och åkt med 
utan att förstå
att jag då har slutat ro själv

Det får inte fortsätta vara så att jag står still
så fort jag blir ensam
Hög tid att lära sig konsten nu
för jag tänker leva länge till
och jag tänker fortsätta kräva mer
och jag tänker att jag på min yttersta dag 
ska känna att jag verkligen har levt mitt liv

Jag har packat upp skivor som jag brände för nio år sedan
och jag lyssnar på dem i bilen 
och märker att jag tröstar mig 
och peppar mig 
med precis samma låtar i dag
och jag inser att jag på så många sätt
är på exakt samma punkt som jag var då
och det gör mig smått skräckslagen
jag vill absolut inte finna mig själv där om nio år igen

Så:
Jag gör slut med 2014
och sådant som inte fungerar
sådant som inte är för mig 
sådant som får mig att må dåligt
Jag gör slut med illusioner
Jag gör slut med förväntningar
Jag gör slut med tvåsamheten

2015 blir kanske inte enklare
men jag ger det möjlighet att bli till något helt annat
Ny strategi
Ny spelplan
Nya regler

En icke helt Kirchsteiger-aktig julhälsning

Två timmar till julafton
Jag väntar på att torktumlaren ska torka klart
sedan går jag och lägger mig

Det är en ström av blandade känslor inom mig
en del av dem kan jag få tag på
andra inte alls

I fem dagar har jag fått ha D här
med sin obeskrivligt ljuvliga lilla bebis
mitt hjärta är kapat
jag har genom deras närvaro fått en fantastisk julklapp
och jag kämpar redan mot tårarna inför morgondagen
då jag måste säga hejdå till dem
utan att veta när vi ses igen

För sex år sedan började jag köpa barnkläder
D och jag planerade för barn i framtiden
Och lilla loppan kom till slut
men jag blev inte mor
jag fick bli kanske det näst bästa 
en gudmor med rätt att älska gränslöst
och vad skulle jag annars kunna göra?
En del av barnkläderna jag köpte för sex år sedan
ligger just nu i torktumlaren och snurrar
cirklar sluts
och öppnas

Två timmar till julafton
Jag brukar ha en person att fira med
någon som är min person i livet
den självklara
den jag bor med
den jag lever med
som partner
eller vän
jag har aldrig behövt undra över högtiderna
vem jag ska fira med
vem jag ska köpa julklappar till

Jag har en enda julklapp som ska delas ut i morgon
den är till min katt
som jag inte längre bor med

Jag försöker se det positivt
Jag är inte en sån där familjemänniska
det finns inte i mig
även om jag med rätt person
har varit beredd att försöka

När jag kom hem i dag var det till en nystädad lägenhet
och en ex-fästmö vid spisen
och en sjumånadersbebis på golvet

Surrealistiskt
- ja -
men samtidigt....
det är inte min dröm
det livet är inte för mig
jag har alltid vetat att jag inte kan leva på det sättet
det är för mycket i hela det konceptet som ger mig panik
jag vill något annat
och förhoppningsvis blir 2015 ett år
då jag lever som jag själv vill

Bodil Malmstens ord kommer till mig
och de kanske kan vara till hjälp för någon mer där ute
"Allt är ogjort, allt kan bli"

Med lättnad över att inte behöva anstränga mig för någon
inte leva upp till några som helst förväntningar
inte stressa i hjäl mig och försöka skapa den perfekta julen
och ett skuggstråk över den del av mig som just nu är vilse
säger jag God Jul
och hoppas att var och en av er är precis där ni vill vara

Första rapporten från Dana

En vecka sedan jag låste upp dörren till Dana

och klev in i mitt nya hem

Det gick så snabbt att känna sig hemma

nästan så att jag undrade om jag varit här förrut

Huset är över hundra år gammalt

så vem vet
det är dock inte jag som har gjort alla hål i väggen....
jag gör vad jag kan för att lappa i hop den

Rent visuellt så bor jag i en liten idyll

men ljudmässigt är det inte lika perfekt

Jag bor strax intill motorvägen

vilket gjorde mig tveksam från början

men som jag sedan valde att se som liv

puls

det står inte stilla

och jag kommer snabbt till civilisationen

Det jag inte visste var hur väl det skulle höras 

när grannarna andas

Jag har aldrig bott så lyhört

och jag vet inte om jag kan vänja mig vid det

Å andra sidan

jag ska inte stanna här för alltid

det här är en plats där jag ska försöka samla i hop mig själv

göra bra saker för mig själv

och komma fram till i vilken riktning jag ska gå  

när det är dags att ta ett steg till

Jag tror att jag är här för att lära mig något

Livet vill lära mig något

och jag förstår att jag borde försöka bryta mina mönster
hitta ett nytt sätt
ny drivkraft
för så som jag har jobbat i 40 år verkar inte fungera i längden
Allt finns i mina visioner
men kan jag leva så på riktigt?
Kan jag lära mig?
Är det så här livet kommer att fortsätta tills jag lärt mig?

Underbara Lykke Li
en av livbojarna
i mitt melankoliska nödkit
vars musik kunde glasas in bakom texten
"in case of heartache
break the glass"

Andra dagar
som i dag
vänder jag mig till Alanis Morissette och låter henne övertyga mig 
om att everything's gonna be fine fine fine

Konsten att knäcka coachen

Sista natten i cellen
i morgon åker jag till småland 
och befriar mina föräldrar från en del av de saker 
som de så vackert har fått stå ut med sedan jag lämnade Hispan
Helgen ska ägnas åt sortering
så osentimentalt som det bara går
och på söndag rullar flyttlasset till Dana
att resa med lätt bagage
har inte varit min grej
men det kanske går att ändra på

I dag har jag träffat min sjukgymnast/terapeut/coach
och berättat ungefär allt som hänt sedan vi sågs sist
i augusti
Jag hade förvarnat henne via sms om mitt förfall
jag har ju inte rört på mig sedan vi sågs sist
med undantag för strosandet i Paris
Och mat har jag ätit.... ibland
bra mat
har jag inte ätit alls

När jag hade berättat allt som hänt
och allt som händer
tog hon sig för magen och grinade illa
och sa att hon fick ångest
I alltihop försökte hon hitta något positivt
för det är hennes roll i det hela
och under rådande omständigheter var hon ändå imponerad av mig
att jag inte brutit i hop
att jag fortfarande står upp
och nu får vi fokusera framåt
sätta det som varit inom parantes
inte döma mig själv för hårt
Det sket sig
 - ja -
men i kris måste prioriteringarna bli annorlunda

När jag hörde mig själv berätta utan censur
så fattade jag ännu mer av
tröttheten
stressen
pulsen
oron
sömnlösheten
och att jag både vill och behöver ta vara på chansen 
att börja om
för vilken gång i ordningen vet jag inte
men jag lär väl knappast stagnera

Efter att ha packat i hop cellen i dag
jobbat ett par timmar
ställt en påse förnödenheter utanför ett kräksjukenäste
och provat en soffa som jag kanske måste köpa
så hamnade jag hos min fantastiska frisör
som pysslade om mig och fick mig att skratta högt
ända till jag såg en oroväckande skillnad från sist jag var där
misstänkt bebisbula 
det har tagit mig ÅR att hitta en frisör jag litar på i den här stan
om jag lyckas hitta en till
så ska jag ha skriftligt på att hen inte skaffar barn 
förrän JAG har sagt att det är okej

för någonting får gärna vara beständigt
i en omgivning som just nu skiftar färg lite för ofta

O-lugnet

Söndag i cellen
Försöker flytta ut en del av min inneboende stress
med hjälp av flyttanmälan, nya autogiron, e-fakturor, elbolag...
men så fort jag släppt ut ett stressobjekt
flyttar ett annat in
Det kanske inte syns på mig 
för av någon anledning har jag mitt yttre lager på autopilot
"keep it calm"
Det fungerar på de som inte känner mig så väl
I bland även på de som är mig nära
Jag vet inte varför jag inte tillåter andra att se hur jag mår
varför det är så förbannat viktigt att hålla i hop
men det är en del av varför jag skriver i den här bloggen
för att våga visa något annat
för mig själv 
för andra

Det här lugnet som förknippas med mig
kommer verkligen till användning i mitt jobb
Den första veckan efter semestern blev hektisk
och kämpig på flera sätt
men också givande
flera elever poängterade just det här med mitt lugn
hur det får en direkt effekt på dem
och i de stunderna är jag förstås stolt över min förmåga
och de senaste dagarna har helt nya tankar knackat på
om jag i själva verket borde använda den förmågan mer
om jag kanske skulle jobba med människor på ett annat sätt
om jag skulle våga ta mig själv ett steg vidare
men de tankarna är än så länge bara små frön
låt det vara vinter 
så får vi se sen

Vintern ska väl komma snart
antar jag
Julstaden Göteborg hade premiär i helgen
och snart är det första advent
Jag kommer att fira in det hela med att bära kartonger till andra våningen
Känslan när jag gick med ett eget hyreskontrakt i handen här om dagen
...obeskrivlig...
Jag hörde mig själv hostskrattgråta på ett sätt jag aldrig tidigare gjort
någonting släppte taget inom mig
en oro som jag levt med sedan jag låste dörren till Hispan
och lämnade nyckeln
en längtan efter ett eget hem igen
I det stora hela är jag en svårplacerad människa
inte hemma någonstans
sällan hemma med någon annan
mitt yttre lugn är kanske en nödvändighet
för inuti är det för mycket förvirring, trassel och kaos
och vem vill?
vem orkar?
vem behöver se sådant?
Jag,
men det är jag,
blir lättad när jag ser andra människor gråta på spårvagnen
jag blir lugn när jag får sådana tecken på att jag inte lever i Stepford

Svårplacerad ja,
men vissa saker vet jag med lite större säkerhet än andra
Jag mår bättre när jag får bo ensam
Jag trivs bättre med den person jag är när jag bor ensam
Jag mår bättre när jag känner frihet
och inte anpassar mig för mycket i det som ska kännas hemma
Jag mår bättre när jag slipper slåss med prestationsångest i mitt hem
det räcker så bra med det jag har att kämpa med utanför
Sedan år 2000
har jag bott ensam vid tre tillfällen
sammanlagt blir det knappt tre år
och med facit i hand 
är det då som jag fungerar bäst
Det handlar inte om de jag har levt med
det handlar om mig själv

Jag har svaret
och nu vill jag inte gå emot mig själv längre
vad som än händer
jag 
är absolut inte en ö
jag behöver verkligen andra människor
men jag behöver också mig själv
och det verkar som om jag tappar taget om mig själv
när jag försöker flyta omkring i en båt tillsammans med en massa andra

"The soul that sees beauty may sometimes walk alone"
...det har jag ingenting emot...

Från Paris till Tollered

Så klev jag över 40-strecket

befriad från ångest

befriad

Jag fyllde 40 i Paris

som mamma sa att vi skulle åka till när jag fyllt 10

30 år senare blev det äntligen av

och jag är så glad 

så tacksam

så nöjd

det var precis så här det skulle vara

Mamma och jag uppe i Eiffeltornet

som en slags seger

som ett bevis på att drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse

De lyckligaste stunderna för mig

de där som framkallade tårar 

var när mamma och jag faktiskt stod vid Eiffeltornet.... äntligen...

och när vi kom till Shakespeare and company...

Jag tog mig dit

...av flera skäl så är det ingen självklarhet för mig...

Jag trodde nog att jag skulle tycka om Paris

men jag blev mer förälskad än förtjust...

Våra dagar fylldes av lyckliga stunder

insikt varvad med overklighetskänslor...

Vi fick se väldigt mycket av staden

men vi hann förstås inte se allt vi ville se

och det betyder bara att vi åker tillbaka snart igen...

Mer vin, mer godsaker, mer shopping, mer av allt  :-)

Sista kvällen åkte vi en tur på Seine 

Jag gick ut en stund för att stå ensam och bara höra vattnet

se broarna och staden från ett annat perspektiv

och jag kan bara beskriva den stunden som magisk

Au revoir, Paris....

****************************************************************

Jag tjuvstartade firandet av mig själv 

med en Ane Brun-konsert

den kvällen hade jag huvudet fullt av en fråga

som jag hoppades få hjälp med

så där som Ane Brun faktiskt brukar kunna hjälpa mig

men den här kvällen kom supporten från Alice Boman

som öppnade för Ane Brun

Hennes avskalade version av "Over" 

drabbade mig på ett skönt smärtsamt sätt

den beskriver med några få enkla ord

en del av mig

som kan vara svår för människor omkring mig att förstå

val jag gör

för att jag behöver göra dem

"You know I need the darkness

just as much as I need the light

You know I need solitude

just as much as I need you by my side"

Dagen före konserten var jag och tittade på en lägenhet

ett par mil utanför stan

i en liten by som jag varit tjusad av länge

och nu var frågan

om jag skulle tacka ja eller inte

för med min kötid hade jag goda chanser att få den

Jag vet inte om det är bra att göda eremiten i mig för mycket

men samtidigt

varför inte?

Jag har gjort det förrut

och då har det blivit bra

på sätt jag kanske inte hade kunnat förutse

men det händer bra saker

och jag behöver

bra saker 

Så

jag tackade ja

och som jag anade

så var jag först i kön 

Den 1/12 flyttar jag in i ett litet rum med kök

i den vackra gamla arbetarbostaden Dana

vid Nääs fabriker

I Sophie Elkan-land

I Selma Lagerlöf-land

Jag har tittat på ett par lägenheter i Göteborg

i de områden där jag har en liten ynka chans att få ett kontrakt
Då ingår sådana små charmiga inslag som kulhål och vägglöss
och mina tre år i bostadskön nollställs om jag tackar ja...

Mitt eminenta sällskap på samtliga lägenhetsvisningar

noterade att det hände något med mig när jag kom till Dana

och det är sant

Känslan av att "det här skulle kunna bli mitt hem" infann sig

en lustfylld och spännande känsla av 

att här ska jag vara ett tag...

här är det meningen att jag ska vara...

Jag vet inte riktigt varför

men det får jag reda på 

Ett eget hem 

för första gången sedan jag packade i hop Hispan 2011

Jag tycker på något sätt 

med min höga ålders rätt

att det inte är för mycket begärt

En skål för det

från vår sista kväll i Paris

nöjd

hoppfull

och proppmätt :-)

Cellen

Så har jag bläddrat fram till blankt blad 
för att skriva nytt kapitel
från min lilla cell på andra våningen
mina fyra kvadrat
i Kvinnokollektivet "Lilla My"
Här bor nu fem flickor i blandade åldrar
4 - 40 för att vara exakt
och en 13 år gammal kattdam
och ett badrum
som aldrig tycks vara helt obesökt ;-)

Jag är så hemma i de här kvarteren
här har jag tillbringat åtta år av mitt liv
här är jag mer hemma än någon annanstans i Göteborg
nytt är blandat med gamla minnen
mina dagar är en förvirrande blandning av 
nytt
gammalt
glädje
sorg
saknad
längtan
trötthet
tacksamhet
och ett förunderligt lugn

Efter en stressig och på flera sätt jobbig flytt låg jag mig på min säng
i mitt nya rum med fönster mot himlen
och fylldes av ett lugn
en känsla av frihet
tillfälligt befriad från dåligt samvete
som snart nog kom i kapp mig 
men för en liten stund
kände jag mig ung
ung med 40 års erfarenhet
mellan 20 och 30 flyttar
ett antal relationer bakom mig
en bok av insikter 
och det där nya
som jag håller på att vänja mig vid
som stavas självaktning

Äntligen en plattform som skulle kunna hålla
för sådana farligheter som
öppenhet
ärlighet
gränser utritade av Prinsen Själv
skrämmande och näst intill upproriskt härligt

Det kan nog bli bra 
om min rygg slutar strejka
och om jag får träffa min älskade katt ♥

till dess får det härliga inom mig 
dela plats med det som gör ont

och Rebekka Karijord får säga det 
för hon gör det bättre än vad jag kan:

"remember that your strength is also built on what you lost"