Lillprins...essan?

Jag är tillbaka.
Sen sist har det varit kallt. Mycket kallt.
Det har kommit snö. Mycket snö.
Norpan, Pyret och Miss M var här.
En förkylning flög på mig.
Och sen kom Charlie.

Egentligen är det Gråbens fel. Lite i alla fall. När han besökte oss för första gången och promenerade omkring här i lägenheten kändes det så självklart med en katt här.
Och jag vill inte leva utan husdjur.
D och jag har förstås pratat om katt, men tänkt att det får vänta till vi har det där huset på landet.
Men när har vi det där huset på landet??

Min allergi har hindrat mig.
Storstan har hindrat mig.
Men nu, med en lagom dos Cymbalta i kroppen, tänker jag positivt.
Vi bor stort, vi bor en liten stad där katter kan vistas utomhus, jag verkar klara bondkatter bättre än raskatter....

Det kan gå.
Det ska gå.

Vi drömde om en grå, stabil, robust kattkille som skulle bli gatornas kung.
Sen föll vi för en svart-vit, assymetrisk, tanig och helvild liten prins...
...som mest troligen är en liten prinsessa.

Vad bra att "Charlie" funkar på en tjej också :-)

Så nu rusar detta yrväder runt i lägenheten, högt och lågt, och får oss att undra vad fasen vi har gett oss in på!
Hon pratar mycket med oss, ropar när hon inte ser oss, skuttar upp i knät och ger i från sig sitt "nu-är-det-dags-att-gosa"-pip. Om både D och jag befinner oss i soffan delar hon rättvist upp keltiden mellan oss och byter knä efter halva tiden.
Hon följer oss som en liten hundvalp, hon har svansen högt och är otroligt nyfiken, social och glad.
Och när detta lilla monster kurar i hop sig till en trasslig, spinnande liten boll i ens famn, så smälter mappornas hjärtan totalt :-)

Hon var inte vad vi hade tänkt oss.
Men jag undrar om hon inte var meningen.....

Ett hem utan katt är bara ett hus.
Víta tassar är inte så vita efter en tupplur i kakelugnen.