ENsam

Måndag, lägenhetsvisning. "Är du ensam?" frågar fastighetsskötaren, och allt blir plötsligt väldigt påtagligt.
"Ja, och så katten förstås", svarar jag.

Jag är numera klassad som ensam.
En.
Men jag känner mig inte ensam.
Jag känner mig aldrig ensam.

Lägenheten är liten, allting kommer att kännas jävligt litet efter det här palatset....
Jag tycker inte synd om mig själv -jag kan bo i ett vedskjul- men jag tycker synd om min högst energiska kattunge som är van att kunna rusa runt i hundratolv och kasta sig från rum till rum utan hinder.

En katt som ser sur och elak ut går förbi utanför huset. Han tillhör en väldigt störig narkoman som bor i trappuppgången bredvid.
Fastighetsskötaren är i alla fall uppriktig.
Jag uppskattar det.
Men jag kommer att tacka nej till lägenheten i morgon och hoppas på bättre lycka nästa gång.
Än finns det tid, jag behöver inte ta första bästa.

Hos terapeuten bör jag inte vara något annat än ärlig.
Utan minsta förvarning börjar jag gråta.
Känslan är sorg.
Men terapeuten är verkligen bra...
När jag går därifrån en timme senare har hon fått mig att le igen.

En sak till bara...
I en stad där lokaltidningen väljer att publicera en bild av MIG på förstasidan kan det inte hända alltför mycket spännande eller viktiga saker.
Jag älskar att bo i en stad där det inte händer alltför mycket spännande eller viktiga saker.
Men jag är inte nöjd med förstasidan.
Usch
är ordet.
Retusch
brukades ej.
Och det var synd.