Hönsmappa

Charlie dricker ur julgransfoten.
Jag googlar.
"Troligtvis giftigt".
 Jag hämtar hushållspapper och suger upp varenda droppe granvatten.
Charlie äter en pinjenöt.
Jag googlar.
"Troligtvis giftigt".
Hon har redan svalt den.

Charlie möter mig inte när jag går upp på morgonen.
Jag letar överallt. Jag ropar.
Hjärtat slår snabbare.
Charlie ska möta mig när jag öppnar sovrumsdörren.
Hon ska möta mig med hög svans, glatt kurrande och med massa mys och bus i kroppen...
Hon kommer alltid och möter mig.
Inte i dag.
Har hon dött av granvattnet?
Har hon kvävts av nöten?
Jag ser något svart på golvet i blå rummet.
Hjärtat stannar.
Det är bara en tröja...
Men var är hon??
Jag går in i sovrummet och försöker väcka D, som sover gott med proppar i öronen utan att höra min förtvivlan.
Plötsligt, ett ljud, bakom sovrumsdörren....
En go och glad liten Charlie leker med en öronpropp (något man kan hitta ungefär var som helst i den här lägenheten) och har alltså lyckats smita in medan jag gick ut en stund tidigare :-)
(Hon får inte vara i sovrummet, det är ett av villkoren, att sovrummet får vara allergifritt.)
Jag lyfter upp den lilla katten och kramar henne.
Hon tycker inte om när man bara lyfter upp henne så där, men just den här morgonen får hon stå ut med att jag håller henne en stund.

Jag är en hönsmappa.
Jag vet.
Men jag älskar vår katt och jag har längtat i så många år efter att få älska en egen katt, att hon blir alldeles överöst av kärlek.
Att hon ligger hos mig i timmar och kelar kan betyda att hon trivs.
Att hon inte låter D kela lika länge behöver inte betyda något alls.
Det kanske bara beror på att jag är mycket mjukare på magen ;-)