Ja vad kan man säga? Allt är nog redan sagt.
Om kärleken, om lyckan, om tårarna. Denna historiska dag som jag alltid kommer att minnas med ett leende...
Men det finns något som måste sägas. Vår Konung hade sin chans att dementera ryktena om hur han ogillar Daniel och om hur han aldrig kommit över att C-P Bernadotte förlorade kronan till den förstfödde i familjen.
Den chansen tog han inte.
Han höll ett stelt, oengagerat, okänsligt, fattigt och opersonligt tal om vad grundlagen tvingade honom till... och kunde inte benämna Daniel som något finare än en "ambitiös entrepenör". Ingenting om kärlek, ingenting om den lycka som hans äldsta dotter funnit, ingenting om det som alla andra talar om och berörs av...
Och tittar man på bilderna från vigseln syns det tydligt på bild efter bild hur just vår Konung sitter vänd med blicken bort från brudparet. I de känsligaste ögonblicken, då alla andra tittar mot altaret, då sitter han och läser program eller stirrar demonstrativt åt ett annat håll.
Skämmes, ta mig faan!
När Olle Westling ställde sig upp för att hålla sitt tal satt E och jag på helspänn, beredda att gömma våra rodnande kinder i de kungliga kaffeservetterna. Men så fel vi hade... Denne man gjorde det som Kungen inte klarade... han talade varmt, ömt och personligt om sin son och sin svärdotter, och
som han växte i våra ögon! SÅ ska ett tal hållas, ropade vi och skålade i soffan, och visste inte vad som väntade :-) Prins Daniels redan klassiska tal till sin hustru... Utan manus, utan tvekan, och helt fulländat! Vilken karl hon har haffat! Jag förstår att hon inte släpper honom ens för ett ögonblick :-) Där fick alla trista tvivlare så de teg. Verkligen. Dagen efter, när vi bläddrade i alla dagstidningar, hade jag svårt att läsa just Daniels tal utan att börja gråta igen! "Jag är så stolt över det vi har"... *snyft*
Heder åt honom, heder åt hela familjen Westling som förde sig så oklanderligt genom hela tillställningen.
Till sist - klänningen - absolut perfekt, buketten - alldeles för vit, diademet - trist och oglittrigt (det gjorde sig bättre på Drottningens huvud) och det stundtals obegripliga talet från ärkebiskopen om självförakt och misslyckanden.... va fan var det??? (Hörde att han hade kortat ner talet.... det märktes inte!)
Nu har jag sagt det jag måste säga.
För övrigt var det en helt underbar bröllopsdag, som vi följde från morgonen och fram till valsen, där TV-kameran till slut slocknade. E hade ordnat champagne, härlig lunch och lyxig middag, vin, ost, kex, godis, allt man kan önska sig och mer därtill :-) Att få uppleva bröllopet tillsammans med någon som förstår och känner som jag inför det hela var fint i sig!
Vi kom tidigt överens om att det inte var värt att trängas på stan och köa i timmar för att få en glimt av en hand, en häst eller en joggande säpogubbe, utan att närbilder och ord var värt mycket mer.
Jag har sett kungafamiljen som små prickar förr, alla utom Prins Daniel, men jag tror att det blir tillfällen till det också framöver.
Skön soffa, storbild på väggen och närhet till toan var perfekt!
På söndagen drabbades vi av seperationsångest när vi med vemod insåg att alla sändningar nu är över.... men en liten tröst ändå med alla tidningar som vi kan frossa i efteråt! Hoppas innerligt att Bröllopet även kommer som dvd framöver!
Mina egna bilder från Dagen :-)
Självklar värdinnegåva
Alla var laddade! Rasmus o Greggan blev som bröder den här helgen!
Lite bubbel i solen, i min royal blue pyjamas!
Glittrade mer än Victoria
Stan var rustad, allt var planerat in i minsta detalj. Utedass för nödställda på söder
Hoppas verkligen att ingen luskar ut vart Kronprinsessparet tagit vägen nu, utan att de får vara i fred ett tag... Jag och Rasse har i alla fall åkt hem till Vadstena, där det underbara lugnet råder. Nöjda och lyckliga och med hyfsat svår sittvärk i rumpan!
