Blå, blå...

...är kärleken (?)
eller i alla fall färgen på de blommor min handledare plockade till mig i dag. Och jag vet att han gjorde det med kärlek.

Många kramar, många fina ord, mycket värme att ta med mig på vägen.
Det mina handledare har gjort för mig det här året kommer jag aldrig att glömma.
Deras lyhördhet, förståelse och uppskattning har gjort mig till en starkare människa.
De har nämnt i bland, hur livrädd jag var när jag skulle börja... "och se på dig nu"...
Fågel Fenix börjar bli redo :-)

En tung dag samtidigt... vemodig... Ame har varit mitt andra hem och en stor del av mitt liv sen jag flyttade hit... Kommer bli tomt och jäkligt trist utan alla rappkäftade människor jag haft glädjen att lära känna :-)
When God closes a door, somewhere he opens a window.
Jag vet att allt ordnar sig.
Se bara på det här,
sista dagen går jag runt och kollar i lilla loppisavdelningen, och hittar det jag sökt efter i ett par månader nu, alldeles nyinkomna - helt perfekta till mitt badrum:

I stället för äckliga genomskinliga plastmuggar hittade jag två såna här fina muggar i porslin, i helt rätt färg, till helt rätt pris (5 kr) och nästan perfekt passform för hållarna :-)
Man får finna glädje i det lilla...

...en eftermiddag hos kärleksdoktorn...

Ännu mer på egna ben; jag har nu sommaruppehåll från min terapi.
Jag fick en del med mig att tänka på,
och i all välmening, men ändå helt i onödan, kloka råd och tips inför ev-en-tu-ell (ja det måste skrivas så) kommande kärleksrelation
(oroar hon sig för, eller hoppas hon på, att jag ska ge mig ut och jaga över sommaren så har hon helt missat min sommarsvada - jag går inte ut ur min lägenhet förrän man kan känna doften av oktober)

"När man drabbas av förälskelse blir man inte klok", sa terapeuten.
Det är skönt att höra från ett proffs, även om jag nog har haft mina aningar.
Jag försäkrade henne om att jag inte har några planer på att förälska mig.
Hon sa att det faktiskt kan drabba en när som helst.
Jag påminde henne om var jag bor någonstans
och anade jag inte en medkännande glimt i hennes ljusblå ögon?
(medelåldern i den här stan ligger någonstans strax under hundra och för övrigt bär de flesta dok och är gifta med gud)
Hon tyckte dock att det verkade trist om jag skulle slå igen porten för alltid.
"Men det kanske är lite för tidigt", sa hon sen.
Kanske det.
Och hennes kloka råd kommer alldeles för sent :-)

"The heart is broken, there´s nothing to break"

FAN vad trött jag blir på grannkatten... tur att Charlie guidar mig i jakten på skvättarna....

Någon mer än jag som blivit av med ett rivjärn i samband med en separation?

Ytterligare en modellagentur har ringt mig, sist var det Stockholm, i dag Norrköping.
Men jag säger Nej
I say No
För det har jag lärt mig
eller ja, jag kan i alla fall kan stava till det
(svara i telefon har jag fortfarande vissa problem med)

Ny vecka - nya friska tag (ja ev-en-tu-ellt)

Ahaaaaa...... gymkortet låg i plånboken........ SOM jag har letat. Silly me. Alltid på sista platsen man kollar. Men då så. Vad bra. Då kör vi igen då. TJuHu.

Eller.... vänta lite nu. Var är mina träningsskor?
Detta flyttkaos!
Attans också ;-)

Fru Gran

Jag var nitton år då jag träffade fru Gran, som då var fröken E. Jag brukar säga att mitt liv kan delas in i före och efter det mötet. Hon var den första som verkligen ville och kunde se hela mig, som tillät mig att vara allt som jag själv tyckte var konstigt och fel hos mig, och hon tyckte om mig, precis just så... Våren då vi lärde känna varandra var den vackraste jag dittills hade upplevt... mycket omtumlande, högst förvirrande.

Jag var ganska tyst en gång i tiden... men fröken E öppnade portarna. Skyll på henne, den som vill, jag väljer att vara tacksam.

Sjutton år har gått sedan dess, jag tror vi har bott i hop ungefär sju av de åren, lite här och var, drivit varandra till vansinne, skrattat oss halvt fördärvade, stöttat och hjälpt varandra så gott vi kunnat och genom allt bara tveklöst älskat varandra. Jag vågar inte ens tänka på hur livet sett ut om inte fröken E vänt upp och ner på allt den där våren i dalarna.
I helgen har vi fått lite tid för oss själva, orden tycks aldrig ta slut,  men orken är inte som då, när vi pratade nätterna i genom ;-) 

Fru Gran säger att allting kommer att ordna sig för mig, att jag ska stanna här ett tag till, att det är härifrån jag kommer att finna vägen hem. Hon känner ingen oro för min framtid.

Fru Gran brukar inte ljuga.

Fru Gran är så jävla dålig på att ljuga att hon aldrig ens försöker :-)

Jag är här för att lära mig det jag måste kunna för att klara av det som kommer sen.

Och jag må känna mig lite ensam här i bland, men det 

är egentligen

inte sant.

Nothing has changed, though everything is different

Dessa osynliga trådar som väver vår verklighet...
Ett ord far genom ditt huvud, från ingenstans, och i nästa sekund sjunger någon just det ordet på radion, en sång du inte hört på länge, som du nästan glömt, men som påminner dig om någon... som i samma stund skriver ett meddelande till dig...
Jag vet inte varför vi hamnar i de händelsekedjor vi gör, men jag vill tro, måste tro, har alltid trott att det finns en mening med allt som sker. Det kan vara lätt att se den, den kan synas helt omöjlig att förstå, oavsett vilket så är livet för fascinerande, för vackert och för osannolikt för att nekas.

(Och om någon har något ofördelaktigt att berätta om Rebecka Törnqvist så skulle jag uppskatta det, för den människan är nästan äckligt perfekt.... så begåvad, så onödigt snygg och dessutom jävligt rolig... usch!)

...och du ska få se att jag kan ro i land

"Från och med första juni står du på egna ben".
Så sade min handläggare på försäkringskassan i dag, vid vårt avslutningsmöte tillsammans med arbetsförmedlingen.
Oh My God...
Jag darrade till, men när orden fått sjunka in och jag gick ut därifrån kände jag mig nästan berusad.
Det är över nu.
Det är äntligen över.
I am psykfall No More!
På onsdag är jag en vanlig arbetssökande som ska skrivas in på arbetsförmedlingen
och det märkliga är
att jag inte känner någon ångest inför det...

För några år sen sa jag upp mig från mitt jobb där jag bara mådde sämre och sämre, men arbetsförmedlingen och a-kassan gjorde mig knappast friskare.... Till slut blev jag sjukskriven och har varit det sen dess.
Jag var inte beredd på det här när jag åkte till mötet i dag, jag hade fattat det som att jag skulle få någon form av "arbetslivsintroduktion" i fortsatt rehabsamverkan, men.... icke.

På egna ben (guldstjärna till alla som kan referera till rätt sångerska)
Jag borde egentligen ha reagerat med någon form av panik i det här läget, men i stället kände jag mig så lätt och lycklig och log så stort när jag gick ut i Motala att jag fick ta på mig mitt headset, och låtsas att jag lyssnade på något oerhört underhållande.
"Du har fixat det här, du har nått målet", sa handläggaren.
Ja. Och lite till. Jag har gått i mål utan medicin och en sambo fattigare.
Jag vet att livet som arbetssökande inte är någon picknick, men för mig, efter allt som varit, att få höra att jag är på ruta ett, att jag är med i matchen igen... det är stort.
Jag vet var jag är nu och jag vet var jag vill vara om ett år.
Tiden där emellan är min och jag ska investera så klokt jag kan.
Steg för steg (ny guldstjärnechans)

Halleluja

jag är frisk igen

vilken lättnad

Den masken som mitt hjärta tärde dog av övermättnad

Dock var det ej långt ifrån att den mig bragt på kyrkogården

Gud hjälpe den som får den

Gud hjälpe den som får den



Tack å Hej ... å Prosit

Mina dagar är räknade.
På tisdag säger jag hejdå till ame och min dagliga sociala dos.
Trist.
Vet inte vad som händer nu.
Invänta möten, träffa nya handläggare, hoppas på det bästa.
I slutrapporten från min nuvarande arbetsförmedlare kommer det att stå att jag är skör och att man inte får vara dum mot mig, typ.
Jag kanske borde ha en sån där tvättinstruktionslapp fastsydd i nacken med samma information.
Lägger detta till tatueringsidélistan.
(jo jag har en sån)
*sorry mamma*

De senaste dagarnas sitta och stirra-beteende är kanske inget att lägga in som en rutin,
men jag har upptäckt saker jag inte sett förrut.
Som t ex att min katt är dubbelgångare, dvs hon går både passgång och "vanlig" gång. Mest passgång, vilket tydligen inte är helt normalt? Men.... å andra sidan..... vad trodde jag?
En annan sak jag lagt märke till sen vi flyttade in här är att hon inte riktigt verkar tåla att jag nyser.
(nej, jag är inte allergisk, icke, nonono)
Kanske är det betongekot som stör henne,
för varje gång jag nyser så skäller hon på mig, t om när hon sover... hon tjattrar och smackar irriterat, det låter ungefär som när hon ser en smaskig pippikråka utanför fönstret.
Vad kan jag göra?
*sorry Charlie*

En annan sak:
När löven slog ut såg jag att det stora trädet utanför mitt köksfönster är en lönn.
Det är bara ett av skälen till att jag längtar efter hösten....
*sorry summerlööövers*

I morgon kommer en av mina allra närmaste och bästa hit, ena hälften av fruarna Gran, den äldre men kortare :-) 
Varmt välkommen fina vännen, jag ser verkligen fram emot att få vandra andra tankegångar en stund.

Sen vet inte jag varför, men jag kan inte kommentera min egen blogg längre....
Så Madde - jag hoppas du ser det här! Tusen tack för dina ord, jag är glad att vi har hittat varann här i IT-land, efter alla dessa år. Hoppas på att kunna träffas nån gång framöver när jag är i dina krokar, eller om du kommer hitåt. Du är också en kämpe, och som jag sagt förr, så underbart befriad från skönmåleri ;-) Stor kram till dig! Och snälla snälla du, sluta aldrig blogga!! :-)