söndag 29 maj 2011

Fru Gran

Jag var nitton år då jag träffade fru Gran, som då var fröken E. Jag brukar säga att mitt liv kan delas in i före och efter det mötet. Hon var den första som verkligen ville och kunde se hela mig, som tillät mig att vara allt som jag själv tyckte var konstigt och fel hos mig, och hon tyckte om mig, precis just så... Våren då vi lärde känna varandra var den vackraste jag dittills hade upplevt... mycket omtumlande, högst förvirrande.
Jag var ganska tyst en gång i tiden... men fröken E öppnade portarna. Skyll på henne, den som vill, jag väljer att vara tacksam.
Sjutton år har gått sedan dess, jag tror vi har bott i hop ungefär sju av de åren, lite här och var, drivit varandra till vansinne, skrattat oss halvt fördärvade, stöttat och hjälpt varandra så gott vi kunnat och genom allt bara tveklöst älskat varandra. Jag vågar inte ens tänka på hur livet sett ut om inte fröken E vänt upp och ner på allt den där våren i dalarna.
I helgen har vi fått lite tid för oss själva, orden tycks aldrig ta slut,  men orken är inte som då, när vi pratade nätterna i genom ;-) 

Fru Gran säger att allting kommer att ordna sig för mig, att jag ska stanna här ett tag till, att det är härifrån jag kommer att finna vägen hem. Hon känner ingen oro för min framtid.
Fru Gran brukar inte ljuga.
Fru Gran är så jävla dålig på att ljuga att hon aldrig ens försöker :-)

Jag är här för att lära mig det jag måste kunna för att klara av det som kommer sen.
Och jag må känna mig lite ensam här i bland, men det 
är egentligen
inte sant.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar