Jag blir alltid glad av att se Vadstena, men i kväll var lyckan till och med ännu lite större... Efter en inte helt friktionsfri resa från Göteborg kändes det alldeles extra underbart att komma hem.
Tåget kom inte i väg i tid från stationen, vilket medförde en del problem på vägen.
Med tio minuters bytesmarginal i Katrineholm och 20 minuters försening skapades en viss oro, dock ingen hysteri, tack för det Cymbalta :-)
Tåget väntade snällt i Katrineholm, för att ta mig till Linköping där jag förhoppningsvis skulle kunna hitta en buss hem. Jag förstod tidigt att den buss jag hade biljett till inte skulle stå kvar i all evighet och vänta på mig, men hade ingen aning om i fall det gick någon senare buss hem.
Jag hade inga pengar att ringa för, men lyckligtvis förmånen att sms:a gratis till telia-abonnemang. Lilla mamma fick rycka in och hitta bussförbindelser till mig, vilket gjorde mig lugn. Jag skulle förmodligen ta mig hem, trots allt.
Nu till det något pinsamma problemet med den här resan. Jag hade under förtjusande omständigheter hinkat i mig alldeles för mycket kaffe innan jag satte mig på tåget. Tågtoaletter är något jag undviker in i det längsta, dels för att jag avskyr alla former av offentliga toaletter, men också av en annan anledning. De gånger jag tvingats uppsöka en tågtoalett har jag alltid lyckats göra det när tåget gör en sån där häftig extremsväng, ni vet, när det ser ut som att hela tåget ska välta.... Och om man då befinner sig på toan i färd med att försöka uträtta sina ärenden samtidigt som man kämpar med att försöka undvika så mycket närkontakt som möjligt med all inredning, så förstår ni själva vilka konsekvenser en sådan extremsväng kan få.
I dag blev jag tvungen att uppsöka tågtoaletten. Jag väntade till dess att jag kommit på rätt anslutning, från Katrineholm till Linköping. Det gick jättebra, tåget hade ännu inte lämnat stationen, allt lugnt, allt väl, ända fram till det att jag tryckte på spolknappen och fick syn på något som faktiskt gjorde mig en smula hysterisk. Var inte det där min tågbiljett bland toapappret som just var på väg att spolas ner?
Jag försökte få tag på den innan den virvlade ut till vart nu det man spolar ner på tåget tar vägen, men det gick förstås inte. Allt går väldigt snabbt när man väl har tryckt på den där knappen och med ett schlurrrp var min tågbiljett och därmed också bussbiljett borta!
Mamma - jag ska aldrig mer håna dig för den där gången då du lyckades plumsa ner din mobiltelefon i toalettstolen!!
Jag smög ut och satte mig långt bak i tåget, försökte se ut som en passagerare som minsann åkt ända från....... var tåget nu startade någonstans....... och lyckades faktiskt få konduktören att gå förbi mig! Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle säga som det var, eller om jag skulle hitta på att jag måste ha tappat biljetten när jag bytte tåg, men som tur var behövde jag inte säga nånting alls.
I Linköping fick jag vänta en halvtimme på bussen till Motala. För att vara säker på att pengarna på mitt busskort skulle räcka så drog jag till med att jag var 24, vilket inte ifrågasattes. Nån jävla nytta ska jag väl ha av mitt babyface, jag åker buss för halva priset. Efter ännu en halvtimmes väntan i Motala kom så äntligen bussen som skulle ta mig hem..... Vadstenas gatlyktor lyste upp så väl augustikvällen som mitt sinne :-)
En sån här dag hade lätt kunnat göra mig vansinnig, men inte i dag. Jag har haft en underbar helg i Göteborg. Pyret är som alltid ett enda stort lyckopiller för mig, och hennes lillasyster visade sig vara precis detsamma :-) Finns det något mysigare än en liten nyfödd bebis som kurar i hop sig i famnen och bara sprider massa lyckokänslor omkring sig? M&M har lyckats igen :-) Jag är så glad att jag får vara en liten del av alltihop!
Efter många värmande hejdå-kramar åkte jag till stan för att kramas med en vän jag inte sett på flera år. Stor lycka över att se henne, prata med henne, skratta med henne och märka att tiden inte spelar någon som helst roll... så där som det är med vänner.... oavsett hur lång tid som gått sen sist.....
Så - mina batterier var tillräckligt laddade för att ta resans komplikationer med ett leende. Fy fan vad underbart att vara på rätt väg ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar