I helgen fick vi inte mindre än två oväntade besök. I fredags ringde mamma och pappa från Motala och undrade om jag ville ha sällskap och det ville jag förstås! De var på väg från stugan i Norrland till huset i Småland och.... jag hade vid tillfället Zoegas, inte Gevalia hemma. Kanske var det därför de envisades med att dricka sitt eget medtagna kaffe?
I går kom ett anrop från världens vackraste vovve - Farbror C - och hans underbara klan, som också var på genomresa. De anlände strax efter det att jag hämtat hem såväl D som ett gäng kantareller från skogen. Om gästerna ville ha mitt Zoegas-kaffe? Nej. De ville hellre ha te.
Men, i alla fall, jag trodde att det skulle bli en lång och ensam helg, men så blev det inte alls :-)
Det är så mycket roligare att ta emot besök i ett hem där man slipper trängas (och skämmas över röran). I vår minimala lya i Göteborg såg det oftast ut som kriget, hur vi än försökte få ordning..... Inte så lätt när man inte ens har garderober! Jag tror vårt vardagsrum här är större än hela vårt förra hem.
Måndag på jobbet, och det märktes på ungefär alla utom mig. Jag var, trots ganska taskig sömn, pigg och sugen på att arbeta. Det blev fasadmålning för mig och gruppterapi för resten ;-)
När jag kom hem fick jag ett mycket välkommet telefonsamtal från Psyk i Motala. Teamet har bestämt sig för att arbeta vidare med mig, tack, tack, tusen tack, och jag kommer snart att kallas till en kurator som gör en vidarebedömning för att se till att jag får rätt hjälp. Läkaren som ringde, samma som jag träffade för en vecka sen, skrev in mig i medicinregistret, vilket jag tar som ett gott tecken. Jag är inne i systemet. De skickar inte ut mig med enbart medicin och ber mig klara mig bäst jag kan på egen hand. Jag kommer att få hjälp!
I brevlådan har det på sista tiden kommit några mindre välkomna anrop från företaget med det hiskeliga namnet "Barabamba". Det påstås att en klassåterträff närmar sig. Jag är skeptisk. Tydligen är det 20 år sen jag lämnade grundskolan. Jag har aldrig för ett ögonblick längtat tillbaka. Undrar om någon från den klassen har minsta tanke på att anmäla sig? Vad vet jag.... Jag vet bara att jag skulle tacka ja till vilken annan klassåterträff som helst, när som helst. Livet efter grundskolan, där jag aldrig någonsin passade in eller lyckades göra någonting rätt, har tett sig helt annorlunda, tack, tack och tusen tack för det.
Och slutligen, i kväll, ett högst välkommet och jubelframkallande besked från Göteborg. Pyrets lillebror har äntligen vågat sig ut i ljuset, och hon kommer nog inte att gilla namnet Kasper, tror jag ;-) VÄLKOMMEN ut lilla trollunge! Vi ses på lördag :-) :-) :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar