Hoppas på en bättre morgondag

Det är sån där dag då jag gråter över allt möjligt. Jag vet inte helt säkert varför. När jag står och kokar pasta kan jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna rinner. Jag går och sätter mig vid TV:n. Ser slutscenerna ur "Extreme makeover - home edition". En marinsoldat med benprotes får ett nytt hem. Det är så amerikanskt som det bara kan bli och för mig en tillfällig ursäkt till att gråta ut.

Jag inser sen att har missat dagens sommarpratare, den enda jag verkligen ville höra, men får i gång webradion efter viss möda. Annika Östberg berättar sin historia. Mina tårar får fortsätta flöda.

Men jag kommer inte i från mitt illamående. Jag har mått illa sen i fredags. Då fick jag gå ut från jobbet en stund, sätta mig på trappan och försöka förstå vad som händer. Varför?
Jag vet inte.
Men jag tror att jag kanske är rädd.
I morgon ska jag till psyk i Motala och slåss för min rätt till terapi.

Jag har väntat i ett och ett halvt år, och det värsta som kan hända nu är att jag blir avvisad, hemskickad, avfärdad.

Om jag inte får hjälp nu, vad händer då? Mitt hopp står till de människor som vet hur man gör, som kan föra en svag människa framåt i rätt riktning... som kan hjälpa mig göra det jag inte klarar själv.

Jag kan tänka mig hur mötet kommer att se ut i morgon. Jag har mött sköterskor, läkare, överläkare, psykologer..... alltid med samma resultat. Jag får svårt att uttrycka mig och när orden tar slut kommer bara gråt. Jag ber om ursäkt för mitt beteende och får ett papper att torka tårarna med. Ett papper som smulas sönder i mina svettiga händer när jag försöker samla i hop mig och andas lugnt.

Det jag inte kan förutspå är vilken bedömning de gör. Är just jag i så pass stort behov av hjälp att jag får komma tillbaka? Det finns så många andra som har det så mycket värre...

Hur ska jag hantera ett nej?

Jag har vant mig vid att medicinen håller mig lugn... nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen... jag har i flera månader fått vila från den värsta sortens oro och ångest... nu fattar jag inte hur jag alls orkade.
Jag kan inte gå på medicin i all evighet. Jag måste kunna sluta med den någon dag.
Jag hoppas på att kunna förmedla det i morgon. Jag hoppas de tar mig på allvar.

Men om inte..... Vad ska jag då hoppas på?