lördag 7 maj 2011

Freedom!

Jag var inte övertygad. Jag vred och vände på situationen och försökte se vad som skulle bli bäst för Charlie... Hispan valde jag, trots tokhög hyra, för att det var det bästa jag kunde hitta till henne. Ändå var jag inte säker på att det var rätt att flytta henne hit, att hon skulle bo med mig... Nu har jag äntligen fått visa henne meningen och poängen med allt trixande sista tiden. Nu får hon springa utan sele och snöre och framför allt - utan en klumpig och långsam mappa i andra änden ;-) Jag ser henne komma springande över gräsmattan och helt frivilligt hoppa upp på balkongen. Hon kommer in och stryker sig tacksamt mot mina ben och springer strax ut igen i det fria. Hon är en lycklig katt... med en mycket lycklig mappa... och jag känner att jag har gjort rätt.




















Den här dagen har jag tillbringat i D:s garderober. När jag hade målat klart och skulle bege mig hemåt sa vi helt osentimentalt och odramatiskt "Häj då tanten" till varandra och gick åt skilda håll. Hennes granne A hade fått fyr på grillen och var mycket glad för att D nu flyttar in på riktigt så att han "får lite sällskap".

Solens strålar genom vårens grönska hela vägen hem. Nu är det gjort...

Akvarellisten Lars Lerin har i en av sina böcker, "Det tysta köket", skildrat livet i en liten värmländsk stuga där en något ilsk gumma inte alltid är så go vid sin gubbe. Det har hänt att hon drämt en vedklamp i huvudet på honom. Men frågar man honom hur det kommer sig att han står ut, att han stannar hos henne, så svarar han att "det är ändå sällskap i gumman".
Detta kommer jag att tänka på när jag kör hem. Jag slåss visserligen inte med vedklampar, men väl med ord, och jag vill inte påstå att det ena skulle vara mildare än det andra. Det kändes i dag som att D började förstå att det är ett ganska ensamt liv som väntar henne nu, och att hon faktiskt inte kan veta hur det kommer att kännas förrän hon verkligen är där. I mer än fyra år har vi haft sällskap av varandra, så gott som dagligen. Och med det vill jag inte säga att jag är en ko och att hon skulle sakna mig för att båset är tomt. Jag är helt säker på att det här beslutet är det rätta för oss. Och jag är helt säker på att jag inte är någon ko. Men... självklart blir livet väldigt annorlunda nu, för både D och mig.

Jag har ett litet försprång, då jag har fått tillbringa mer ensam tid i min nya lägenhet, förberett och fixat och känt på känslan att vara själv mer än vad hon har kunnat göra. Jag känner redan att jag mår bra av det här. För just nu, där jag befinner mig i livet, vill jag påstå att det är helt nödvändigt att jag fattar mina egna beslut, oavsett vad det gäller. Om något ska hända måste jag själv se till att det händer. Det där är ett problem jag har, och nu får jag verkligen en chans att öva och lära... och kanske äntligen blir lite mer... jag :-)

2 kommentarer:

  1. Det känns som att du kommer att få en alldeles underbar tillvaro på Hispan med Charlie. Stor lycka till kram till er båda.
    Apropå att undersöka omgivningarna så har vi en liten herre här som börjat kolla in sina hoods. Igår kollade han in våra grannars tomter litegrann men precis som Charlie kom han tillbaka en stund mellan varje utflykt för att tanka lite gos...Härligt att se glädjen och upptäckarlusten hos de små liven!! Ha en fin dag Pia!

    SvaraRadera
  2. Tack, din omtanke värmer :-) Härligt att Herr S vågar sig ut på äventyr också! Jag blir lite tårögd när jag ser att det faktiskt funkar precis så bra som jag hade hoppats på med Charlie. Hennes enda problem nu är hur sjutton hon ska kunna klättra upp till grannens balkong, men det förvånar mig inte alls om hon knäcker den nöten redan i dag ;-) Kram på dig!

    SvaraRadera