t-r-ö-t-t

Som en vissen solros...
Så känner jag mig i dag. Trots att jag sov bra i natt, så var jag nästan oöverkomligt trött i morse när klockan ringde. I går gick jag upp till 20 timmar i veckan, i stället för 10. Jag har själv fått bestämma hur timmarna ska fördelas, och just onsdagen är min tyngsta dag, då jag ville ha lite kortare måndag och fredag. Alltså gick jag från 9-15 i går och det var inte så lätt som jag hade hoppats. Jag var rejält trött när jag kom hem, och inte var det bättre i morse. Tio minuter innan jag skulle börja satt jag fortfarande i mysbyxor på köksstolen och hängde med huvudet i händerna. D tyckte att jag skulle vara hemma, men jag tog mig ändå i väg. Jag har ju själv valt de här tiderna, jag kan inte ge upp efter en dag.
JAG är den enda i världen som inte får misslyckas.
Cykeln fick stå kvar på gården, inte en chans att jag ens skulle orka krångla upp låset den här morgonen.
Jag tog bilen i stället, och stapplade in på jobbet ganska prick nio. Min handledare såg min hängiga gestalt genom ett frostat fönster och förstod det hon redan i går hade anat.... att jag helt enkelt inte orkar...

Vi pratade en stund och tårarna började trilla, av sorg över att jag inte orkar. Jag som tidigare kunnat jobba heltid i högt tempo, varför kan jag inte längre? Varför orkar jag inte? Kommer jag någonsin att kunna igen? Min handledare försökte få mig att tänka positivt, på hur mycket jag klarat hittills, att jag kommit till jobbet varje dag och arbetat på jättebra, att det är okej att backa om tiderna blir för tuffa för mig nu, att det inte är ett misslyckande. Sen följde hon mig ut, så att jag skulle slippa frågor på vägen, och skickade mig tillbaka hem.

Jag grät i bilen, jag grät när jag kom hem. Så fruktansvärt trött, så besviken på mig själv, så ledsen över att jag inte klarade det i dag. D tröstade mig, sa att det hänt så mycket på sista tiden, positiva förändringar, som om hon fått tillbaka den hon träffade för tre och ett halvt år sen....

Det kanske stämmer, det de säger, att allting tar tid. Jag trodde ju att jag skulle orka det här, jag vill så gärna, och jag känner ju att jag har en viss press på mig också från AF och FK, som inte kommer låta mig gå på AME hur länge som helst.... Jag måste upp i tid, jag måste prestera mer.... men om jag inte klarar det?

Jag la mig i sängen och blev väckt vid ett, då D hade lagat en god lunch till mig. Sen la jag mig på soffan, tittade lite på TV med låg uppmärksamhet, sen orkade jag inte mer. Har vilat fram till kl fyra och skulle kunna lägga mig och sova igen, men vill inte. Jag vill vara vaken, vill se Septembersolen som lyser över Vadstena från klarblå himmel, jag vill inte vara en zombie.... men mina ögon vill bara falla i hop, min nacke orkar inte hålla mitt huvud upprätt, mina ben orkar inte bära mig någonstans.
Jag vill inte ha det så här.....